Varje snöflinga tecknar sitt eget namn
inte på himlen eller på marken, men på detta papper.
Varje snöflinga, även denna
här i min fattiga förort tecknas
inte i kyrkogårdens stränga mull
eller på rimfrusna moar men just här
på detta papper där jag även sätter ner dig
och mig själv bredvid dig.

[...]

Jag håller i min hand lika många
universum som det finns stjärnor på himlen
lika många oändliga punkter, bilder.

Kråkorna kretsar runt björkkronan
som grafik graverad i ett moln.
De flyger inte alls, de andas som du
i en fattig förort under armen på en fattig poet,
alltid i samma punkt.

Timo Kontio, ur I himlenskronan, 2003.