Hologrammet

Varje morgon väcker den guldlockiga
solen mig och frågar vad poesi egentligen är -

poesin är att inte tacka nej till livets smällkyssar -
lyriken är ett barn som man uppfostrar på egen
hand, ett barn som aldrig blir vuxet och flyttar
hemifrån - dikten är kökskniven i skåpet som den
suicidala kvinnan glömt bort sedan hon hals över
huvud förälskade sig i livet - poesin är golvuret
som tidlöst går både framåt och bakåt samtidigt -

jag svarar, att dikten är ett hologram
i kometens huvud, ett hologram i hologrammet,
är en tioarmad bläckfisk som hjulbent korsar
den brännheta ekvatorn på väg
till sagans ö omgiven av vokalernas hav -

lyriken är livets roddbåt
med hål i botten,
där orden strömma in
i allt snabbare takt -

poesin är den homosexuella kvinnan
som för mig i livsdansen och sedan
kysser mig upphetsat över hela kroppen
och i vars armar jag somnar utmattad,
efter en vild natt -

dikten är när jag
skålar med mig själv,
skålar för min lysande framtid
i honungsgul konjak
och ser mig själv förälskat
och djupt i ögonen.