Skrivsugen!?

- Varför - ska jag skriva, leva, sjunga, cykla, bli astronaut...?
- Lust!
- Är det så enkelt, är det det!?
- Japp!!
- ?!?
- Nej, håll inte fötterna på jorden, flyg så länge och så långt vingana bär, för ner kommer man alltid, på ett eller annat sätt, tro mig - det finns alltid de som vill slå ner dig i skorna när du väl kraschlandat!
                                                                       
Det skrivs sida upp och ner om varför författare skriver, varför målare målar - av dem själva eller förståsigpåare eller bara av såna som älskar böcker, ord, färg och skrivtecken - av de som behöver känslans och det mentalas katharsis. Varför ska allt göras så komplicerat? Jag bara frågar, varför krångla till det!? Antingen skriver man eller så inte. Alltså lustprincipen!?!
   Jag skriver därför att jag inte kan låta bli. Egentligen vill jag sitta som en dammig buddha och flina för mig själv i en gudsförgäten håla, men det går helt enkelt inte - inte än. Mitt skrivande är ingen ren viljeakt. Det är dikterna som söker upp mig, och så faller jag till föga, de gör mig knäsvag och vimmelkantig.
   Egentligen ville jag ju bli konstnär, jag menar jag ansträngde mig verkligen, ville ägna min dyrbara tid här på jorden åt att måla stora expressiva målningar - i Kalle-Anka-färger, eller mest och helst i gult - göra glada, tjolahoppiga och spralliga saker, men ändå tavlor, riktiga tavlor - på det sättet var jag väldigt seriös. Jag ville inte skriva dikter, mikroskopiskt små, det bara blev så.

Har en kollega i den här författarbranschen, Susanna Alakoski, som sagt att man inte ska undvika det svåra. Hon menar tydligen att man ska rota runt i det, gräva ner sig i det. För mig tycks det vara ett självsyfte och tråkigt värre, att göra allt så omständigt, nattsvart hopplöst som möjligt.
 
Jag får lust att skrika till alla med författardrömmar där ute: Att försök nu som omväxling tänka själv! Låt ingen diktera dina skrivprojekt, ditt liv, låt ingen skitfin figur diktera dina inre visioner, dina drömmar är dina! Gör orden till dina egna! Sov med bokstäverna under sängen, och pennor och papperslappar under kudden - gör det du måste, det är ju ditt liv - eller? Det här är din unika och enda chans - så säg vad du har på hjärtat! Säg det på ditt sätt! Gör en drog på världslitteraturen och svep den snabbt för att vrida tiden framåt, inåt, utåt, uppåt - samtidigt! Originalitet är nyckeln! Nä, nu sa jag fel. Det är inte ens originalitet det handlar om, du är kär i språket - nej, nu blev det fel igen, det är bokstäverna, de står framför dörren när du vaknar på morgonen, stirrar på dig med sina fuktiga ko-ögon, och du är den enda de har, den enda som bryr sig, som inte kan låta bli att ge dem ett hem, med riktiga pelagoner i fönstret, med trasmattor på golvet, med en egen plats vid matbordet, egen blommig kaffekopp och ett liv, ett riktigt liv - som dikt.