Tanken är ett tärningskast

"Jag säger: en blomma! och bortom glömskan till vilken min röst förvisar varje kontur, i egenskap av något annat än de kända blomkalkarna, framträder musikaliskt själva den ljuvliga föreställningen som saknas i alla buketter."

Stéphane Mallarmé, Cris de vers

Varför denna antagonism, polarisering, varför en hierarkisk ordning!? Kan inte den diktade blomman och den verkliga få trycka sig intill varann i livets blomsterkvast som jämlikar? Må vara, att både dikt och verklighet är slumpens barn. Må vara, att de båda härstammar från drömda världar, att de är besvärjelse. Dock, utan den verkliga rosen - isrosen, kanelrosen, utan pimpinellrosens täta snår - ingen diktad ros. Utan hyacintens doft inget poem om flockar av färgglada blommor med den utsökta, kryddiga doften. Jag gör det, jag låter dikt och verklighet gifta sig, med varandra! Jag låter dem finnas, som två sidor av samma mynt!