Thomas Mann (1912) inleder första stycket i sin roman Döden i Venedig med en utomordentlig beskrivning av den åldrande författaren: ”Överretad av förmiddagens svåra och vanskliga arbete, vilket just nu krävde den största varsamhet, energi och noggrannhet i viljan, hade författaren inte ens efter middagen kunnat hejda det ständiga producerandet i sitt inre, detta >>motus animi continuus>>, vari enligt Cicero vältalighetens väsen består, och han hade inte kunnat falla i den välgörande sömn, som han numera, sedan hans kraft mer och mer, börjat slappas, så väl behövde en gång om dagen. Sedan han druckit sitt eftermiddagsté, hade han därför gått ut, i hopp att rörelsen i fria luften skulle återställa honom och sätta honom i stånd att arbeta vidare under kvällen.”



Thomas Mann (1875 - 1955)