Pojken

Det här är en mycket märklig tid i livet. Mina barndomsminnen vaknar till liv och pockar på uppmärksamhet. Antagligen är det något rent biologiskt, det här som händer i skallen på en när man är mittvägs i livet - man börjar leva lika mycket i det förgångna som i framtiden, för att efterhand mest leva helt och hållet bland sina minnen, som i en urskog, en urskog med rotvältor, vilda djur, och ugglor som ho-ho-ar i midvinternatten så vackert och magiskt att man tar till lipen, eller ser ut som en "fågelholk" av förvåning.

Allt jag kan har jag lärt mig har jag lärt mig av en katt. Det är helt sant. Min allra bästa vän som barn var en katt. Jag kallade honom för Pojken. Nu efteråt har jag läst att konstnären John Bauer, som var en hejare på att måla troll, älvor och djupa skogar hade en tax som hette Pojken. Kanske är det så att djuren hjälper oss att komma i kontakt med naturen, med våra känslor, men livet. Jo, så är det nog.
   Men ska jag vara helt ärlig var jag nog polare med en kaktus och ett par saintpulior också.

Ibland lekte jag präst och ordnade kattdop, jag hittade på namn och stänkte vatten omkring mig i finrummet - eller saaln som det hette på österbottnisk dialekt - hos mormor och morfar tills katten tyckte att han fått nog och klöste sig fri. Och jag bestämde att han fick heta Pojken, som han brukade. Jag passade på att döpa mig själv också lite extra, när jag nu ändå var i farten, jag var ju en pojkflicka och tyckte jag att jag borde ha fått heta Gustav - precis som morfars far, han som åt mycket karameller, drack kaffe på fat, bodde på vinden och snickrade fioler vid snickarbänken i köket.