Nä, där har du fel!

När man ser Linn Ullman på TV eller nån annan medial stans, får man känslan - jag får känslan att detta är en kvinnlig Ingemar Bergman, så skulle han varit klädd i kvinnokropp, i ett futuristisk 2000-tal. Det får aldrig vara riktigt bra, alltid ska det ligga en tickande destruktiv ångest på lur, alltid ska det strykas mothårs för själva sakens skull. Man får inte bli för glad - gud hjälpe den som är på vippen att för ett ögonblick blir en gnutta euforisk. Dödssynden är att vara lättillgänglig, inte som intervjuobjekt tydligen, men som konstnär.
   Att vara svår ska tydligen vara en kvalitetsstämpel.
   För ett tag sedan skulle jag varit mer benägen, att tala om mobilhelvete, facebookträsk, att i alla fall hålla delvis med, i vad författaren Linn Ullman sade i en intervju i tidningen Vi (Sverige): "Vad som kan ta död på allting, som stör skrivandet är sådant som mobiler, sms, Googel och Facebook." Men nu har jag insett att kategoriserandet inte leder nån vart, det är en återvändsgränd, världen är inte svartvitare än man själv gör den. I stället för att jag rabiat stänger in mig som en neandertalare i grottan och klottrar grottaket fullt, bejakar jag min tid, det må sen vara som smörgåsbordet på Viking Line där man själv måste bestämma hur mycket och av vad och inte snegla på andra när de struntar i att få en bit mat i magen innan de går lös på spriten och dricker sig helt under bordet.
    Så där Linn Ullman tar du fel, det kan faktiskt vara stimulerande med sms, googel, mobiler osv. Jag är inte med i facebooksvängen (än, kanske jag ska tillägga för säkerhets skull), jag twittrar inte heller, men sjunger gör jag här och var jag kommer åt.

Alltså tänk själv, det är vad jag vill säga. Och allt inom rimliga gränser är stimulerande, upplivande, det kan till och med vara vackert, föra oss närmare varann. Visst, man kan och ska vara sunt motvalls, det kan vara ett tecken på kreativitet och något nytt, kanske rent av något revolutionerande.