Dan Andersson (1888 - 1920)


Sången ger dikten vingar

Min pappa, elektrikern, skaffade hem televisionsapparater, radio, magnetofon, kastettbandspelare, video och stereo, alltefter som tiden gick. En gång köpte han också en gammal bogserbåt, vid namn Emma, men det är en annan historia. Jag lärde mig i alla fall snabbt att banda in på kasettspelaren, och nån gång på 1970-talet lyckades jag från radion banda in Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa, som jag tror sjöngs av Torsten Bergman.
    Till saken hör att Reguel Lindén, min religionslärare - i 3:dje klass, i Normens skola, i Nykarleby, en gång på lektionen i religion frågade om det vara någon i klassen som hade just Omkring tiggarn från Luossa på band och kunde ta med till skolan. Jag minns inte riktigt orsaken till detta, men blev i alla fall mycket glad och räckte hurtfriskt upp handen och meddelade att jag kunde ordna med den saken till nästa religionslektion. Klasskompisarna blev i alla fall lite imponera till att börja med, jag tror att de kanske hoppades att det vara någon bortglömd Abba-låt jag skulle låta dem få höra. Jag blev glad därför att det var fråga om mig absoluta favoritlåt - vilket väl säger en del om hur infantilt lillgammal jag var, redan på den tiden. Men när jag sedan väl tog med kasettbandspelaren och spela upp sången för mina klasskamrater var jag inte poppis precis, tvivelaktigt om jag någonsin varit. Kände att jag var udda, också den gången, men vad kunde jag göra åt saken - man gillar det man gillar och är den man är.
   I förtioårspresent till mig själv köpte jag en fin gitarr för några år sedan, märkligt nog korsades Dan Andesson och mina vägar igen som en följd av att jag ville ta upp gitarrspelandet och sången. Omkring tiggarn från Luossa har ju  just de enkla ackord som jag efter min söndagsskola i Frälsningsarmen kunde. Nu sjunger jag den ofta, liksom även sången Broder Joakim, för att komma i rätt stämning, när jag ska skriva dikter. Tror det är något slaviskt vemod som slår an mina strängar med Dan Andersson, det är ett igenkännande. Men så växte han ju upp i Skattlösberg, i de så kallade finnskogarna, i Dalarna, där svedjefinnarna en gång i tiden slog sig ner och bokstavligen bröt ny mark. Det är på faderns sida som Dan Andesson har finskt påbrå. Själv har jag på min fars sida en anfader och dalmas, som kom till Finland, och närmare bestämt Österbotten och gifte sig med en österbottniska, någon gång på 1700-talet. Det är alltså inte så långsökt som det i förstone verkar med mitt intresse för Dan Anderssons diktning.