Bibliofiler göre sig besvär

"Jag älskar anteckningar på titelsidor och kommentarer i marginalen. Jag njuter av samhörighetskänslan när jag vänder blad som andra har vänt före mig och läser rader som någon som levde för länge sedan riktar min uppmärksamhet mot."

                                Helene Hanff, ur Brev från en bokhandel

Mina mest älskade böcker börjar bli slitna. Jag går hårt åt dem, kramar närmast ihjäl dem. Är det en bok med hårda pärmar åker de förr eller senare av. Det är av praktiska skäl, de blir lättare att bära med sig, men det är nog en fråga om revir också, att göra en bok som kommit ut i hundratals, tusentals exemplar till just min alldeles älskade egen. Javisst, jag antecknar och kommenterar friskt i marginaler och kanter, har ett behov av att uttrycka mig, av att kommunicera med - jag säger inte författaren - utan texten. Dels är det ju av praktisk natur, har man klottrat dit sina egna utropstecken och andra krumelurer är det lätta att när som helst kunna hitta tillbaka till ett viktigt stycke, ett ord, en mening. För mig är litteraturen, konsten i första hand ett samtal. Det kanske låter suspekt, men för mig handlar det faktiskt om tvåvägskommunikation. Jag vet att böcker är skrivna av människor, de växer inte fram av sig själv som löven på träden, eller gräset i kohagen, men det är något magiskt med dem, inte bara att man kan leva sig in i en fiktiv miljö, men sett från författarens synvinkel tycks texten verkligen leva sitt eget liv.

Det kan tyckas respektlöst att slita pärmar av älsklingsböcker och ringa in tankevärda stycken med blått bläck. Men som den postromantiker jag är ser jag det hela som ett uttryck för kärlek. Och det var sådana böcker jag första gången kom i kontakt med - sönderlästa böcker på en gammal vind. För mig är det först när en bok är sönderläst som det är en bok - den har blivit besjälad och levande.