Jeanne d´Arc 1412 -2012

"Whatever thing men call great, look for it in Joan of Arc, and there you will find it."

                                                                                        Mark Twain

Jag vet inte vem som målat ikonen, men den säger allt, gör den inte?! Det har gått 600 år sen Jeanne d´Arc föddes och det har varit många olika slags fester med anledning av hennes månghundraåriga födelsedag i Frankrike i år. Där håller man hennes minne och helgonlegend levande.
    Livet är inte bara rationellt och logiskt, det vore enklare om det endast var så, kanske. Livet är poetiskt, magiskt och förunderligt, också.

På diktens flygande matta
till fjärran länder vi far.

                    Nils Felin

Pojken

Det här är en mycket märklig tid i livet. Mina barndomsminnen vaknar till liv och pockar på uppmärksamhet. Antagligen är det något rent biologiskt, det här som händer i skallen på en när man är mittvägs i livet - man börjar leva lika mycket i det förgångna som i framtiden, för att efterhand mest leva helt och hållet bland sina minnen, som i en urskog, en urskog med rotvältor, vilda djur, och ugglor som ho-ho-ar i midvinternatten så vackert och magiskt att man tar till lipen, eller ser ut som en "fågelholk" av förvåning.

Allt jag kan har jag lärt mig har jag lärt mig av en katt. Det är helt sant. Min allra bästa vän som barn var en katt. Jag kallade honom för Pojken. Nu efteråt har jag läst att konstnären John Bauer, som var en hejare på att måla troll, älvor och djupa skogar hade en tax som hette Pojken. Kanske är det så att djuren hjälper oss att komma i kontakt med naturen, med våra känslor, men livet. Jo, så är det nog.
   Men ska jag vara helt ärlig var jag nog polare med en kaktus och ett par saintpulior också.

Ibland lekte jag präst och ordnade kattdop, jag hittade på namn och stänkte vatten omkring mig i finrummet - eller saaln som det hette på österbottnisk dialekt - hos mormor och morfar tills katten tyckte att han fått nog och klöste sig fri. Och jag bestämde att han fick heta Pojken, som han brukade. Jag passade på att döpa mig själv också lite extra, när jag nu ändå var i farten, jag var ju en pojkflicka och tyckte jag att jag borde ha fått heta Gustav - precis som morfars far, han som åt mycket karameller, drack kaffe på fat, bodde på vinden och snickrade fioler vid snickarbänken i köket.

Mormor Karin med lillebror Börje, 1930-tal.

Minnesbild

Det är som igår, faktiskt, de nötta seldonen hängde på sin plats i uthuset, betsel, tömmar, skakel, hästskor - intill trappan upp till sädeslogen. Kunde känna doften - kanske var det bara inbillning, önsketänkande - men jag tyckte mig känna doften av häst, i många år - hela barndomen.
  Har inget minne av det, av Pålli och hans hästkompis - två finnhästar, linfuxar, med blonda manar och svansar - men jag vet att de stod där, i hagen intill fähuset. Det finns ett gammalt sepiafärgat fotografi där de står i sin hage. Men jag vet att jag måste ha sett dem, på riktigt, i verkligheten, hästarna fanns kvar tills jag var i två, treårsåldern.
  Nu står de i en hage inne i mitt hjärta, det är evig sensommarmorgon, solen ligger lågt, kanske är det egentligen augustikväll, ljuset lyser liksom underifrån, hästarna ser lysande ut, jag kan se en lysande kontur runt omkring dem, ett slags gloria.

Jag körde min mormor, hem från sjukhuset för några månader sedan, vi skulle bara fara och vattna blommorna, sitta litet i vardagsrummet, sen skulle hon tillbaka. Jag hann i alla fall titta lite i fotoalbumet - hästarna stod kvar.
  Mormor satt framme i bilen, på passagerarplatsen. Vi körde tillbaka mot sjukhuset, längs Topieliusesplanaden, i ett gathörn brast mormor ut i ett: Trrrr! när hon såg en röd bil, närma sig snabbt från höger. Hon har aldrig haft körkort, aldrig kört bil, men häst har hon kört, i ur och skur, vinter som sommar, i krigstid och fredstid. När hon sitter i bilen är det som hon sitter i släden, eller går efter plogen, hon ger kommandon, som om bilen hade öron och själ, ett bultande hästhjärta.

Allt är borta nu; sädeslogen, grimmor, fähus, traktor, hästar, kor och höns, katten, också morfar är borta - men jag kan ändå se honom, i snickarbyxor och keps, i ett himmelskt grönsaksland, bland jättelika rödbetor och kålrötter, tagetes och ringblomor, hackar han ogräs, allt är sommarljust - allting blommar omkring min morfar.

In till förväxling

dikter och hästar,
så lika;
en spegelbild,
myntets två sidor -

de har sina
vilda hjärtan -
det är allt
de har;
vad med de dröjer,
för ett ögonblick,
i den här världen -

du kan inte
tvinga dem
att älska dig.

Tillsammans

det finns
en osynlig navelsträng
av bokstäver, och dikter
eller hur -

som gör att vi alla,
vad vi än själva
tycker om saken
hör ihop.

Dagdrömmaren

"Jag älskar mitt arbete med en vanvettig lidelse som kan förefalla pervers, alldeles som en asket älskar tagelskjortan som skaver mot hans kropp. Ibland när huvudet är tomt, när jag inte kan ge uttryck för vad jag känner, när jag märker att jag inte skrivit en enda mening utan bara klottrar sida upp och sida ner - då sjunker jag ner i min bädd och ligger förtvivlad i " förtvivlans träsk".
   Jag hatar mig själv och förebrår mig för det ursinniga högmod som kommer mig att längta efter det som bara är dagdrömmar.
   En kvart senare måste jag stiga upp och ta fram en näsduk, tårarna strömmade ner för kinderna. Medan jag skrev hade jag blivit rörd till tårar, jag rycktes ed av de känslor som jag väckt till liv, jag var lycklig över att ha funnit det rätta sätet att uttrycka dem."
                                                                                         Gustave Flaubert 

Det är tur att vi har litteraTURen!

Nära till hands

Bläckfisken har
huvudet fullt
med bläck!

Det är någon smart person som sagt, tror faktiskt det var Wolfgang Amadueus Mozart som sade, eller kanske närmare bestämt skrev: "När jag är på gott humör brusar det av idéer inuti mig. De jag gillar sparar jag. När jag börjar komponera plockar jag av det jag samlat i min hjärna."

Bibliofiler göre sig besvär

"Jag älskar anteckningar på titelsidor och kommentarer i marginalen. Jag njuter av samhörighetskänslan när jag vänder blad som andra har vänt före mig och läser rader som någon som levde för länge sedan riktar min uppmärksamhet mot."

                                Helene Hanff, ur Brev från en bokhandel

Mina mest älskade böcker börjar bli slitna. Jag går hårt åt dem, kramar närmast ihjäl dem. Är det en bok med hårda pärmar åker de förr eller senare av. Det är av praktiska skäl, de blir lättare att bära med sig, men det är nog en fråga om revir också, att göra en bok som kommit ut i hundratals, tusentals exemplar till just min alldeles älskade egen. Javisst, jag antecknar och kommenterar friskt i marginaler och kanter, har ett behov av att uttrycka mig, av att kommunicera med - jag säger inte författaren - utan texten. Dels är det ju av praktisk natur, har man klottrat dit sina egna utropstecken och andra krumelurer är det lätta att när som helst kunna hitta tillbaka till ett viktigt stycke, ett ord, en mening. För mig är litteraturen, konsten i första hand ett samtal. Det kanske låter suspekt, men för mig handlar det faktiskt om tvåvägskommunikation. Jag vet att böcker är skrivna av människor, de växer inte fram av sig själv som löven på träden, eller gräset i kohagen, men det är något magiskt med dem, inte bara att man kan leva sig in i en fiktiv miljö, men sett från författarens synvinkel tycks texten verkligen leva sitt eget liv.

Det kan tyckas respektlöst att slita pärmar av älsklingsböcker och ringa in tankevärda stycken med blått bläck. Men som den postromantiker jag är ser jag det hela som ett uttryck för kärlek. Och det var sådana böcker jag första gången kom i kontakt med - sönderlästa böcker på en gammal vind. För mig är det först när en bok är sönderläst som det är en bok - den har blivit besjälad och levande.

Ett enda exemplar

"Jag går dit min egen natur skulle leda mig."

                                    Emily Brontë

Charlotte Brontë samlade dikter av sina systrar - under manliga psudonymer, eftersom detta var tidens krav för att överhuvudtaget bli tagen på allvar; Currer Bell, Ellis Bell, Acton Bell - och gav ute en samlingsvolym. Boken blev inte precis någon bästsäljare om man säger så. Den sålde i endast ett exemplar!
 
Dess flera exemplar sålde Charlotte Brontës Jean Eyre, som blev oerhört populär redan på sin tid.

Emily Brontës verk Svindlande höjder anses sakna motstycke i den engelska litteraturen och hennes samtid förundrades över att någon som mest var sysselsatt med städning och att stryka kläder kunde härbärgera så himlastormande passioner i det karga hedlandskapet. När det upptäcktes att författaren var kvinna påstod vissa kritiker att det måste ha varit Branwell, Emilys bror som skrivit boken. Det var tydligen svårt att förstå att en "lansortfröken", i en liten by i Yorkshire, skulle kunna beskriva den naturkraft av vild längtan som boken gestaltar.

The poet

Oh boy, what a cowgirl!

Svarsdikt till Ulrika Nilsen

Dikten var
en uppfriskande cigarett
som jag rökte i hemlighet -
även om jag ju egentligen inte
röker, har faktiskt inte
rökt på tjugo år,
och dessutom varit spiknykter -
nej, inte ett enda litet glas rött ens -
gud vet vad jag egentligen
gått miste om -

men att nu har jag
raglat omkring med din diktsamling
under armen i dagar,
veckor, månader -

därför att                          
ett djupt igenkännande bredde ut sig
som en mjuk filt över mitt livs kantigheter -

för du lär mig att älska och acceptera
mig själv - men det är inte egentligen
du,

det är dina dikter
som gör det -

                         *

din bok är en sån där
bok som jag jämt
skulle bära med mig -
i min handväska,
om jag hade någon -
men att nu bär jag den
under armen när jag går
över slätten, som ett
härligt, trilskande, vilt
och livhungrigt barn -
en riktig survivor.

Poesin är min häst

Min häst
får gärna
fara till skogs -

för om det är
min häst

och det är det ju,
så kommer den tillbaka -
förr eller senare.

If you go away

If you go away on this summer day
Then you might as well take the sun away...

Leave me just enough love to fill up my hand...

If you go away...
There´ll be nothing left in the world to trust
Just an empty room, full of empty space...

if you go away... please don´t go away.

Jaques Brel/Rod McKuen

Vild & fri

Lämnar allting
bakom, det är inte alls
så svårt - sticker iväg bara
så där, som om det är nåt man gör
varje eftermiddag -

just när ljuset lyser in
i det kvardröjande vinterhjärtat,
in bland ännu sovande igelkottar,
in i björnarnas iden -

man plockar ihop
det mest nödvändiga -
det ryms i en plastpåse;
några diktsamlingar
och en flaska whisky -
ja, och så ett par vantar,
för det kanske blir kallt
under broarna -

sen går det säkert fort
utför, våren dröjer,
men allt annat går
i rasande fart.

Dialekten

Dåoli (duktig, rejäl), passli (hygglig), bossi (ståtlig) och grannväädri (vackert väder) - se där, vilka vackra och genomsensuella östsvenska ord! Och det finns flera, jag använder dem varje dag, för jag talar min Pedesi & Nykabi-dialekt hela dagarna. Jag går till banken, köper mjölk i butiken, lånar böcker på biblioteket, tankar bensin - allt på dialekt. Speciellt vurmar jag för de österbottniska sch-ljuden.
   Kanske har det med åldern att göra, detta med att värdesätta, att inse att man hör hemma, lite mer på ett ställe än ett annat, trots allt tala om frihet och att "my home is where I lay my hat". Det finns inget språk i hela världen som jag finner så uttrycksfullt som min dialekt, det må vara få ord i den dialektala vokabulären, men de är innehållsrika som hologram, de har mycket "kropp" som man skulle säga i vin- och whiskeyprovningssammanhang. Och detta blir högst påtaligt ju längre man visas i något annat språk, något annat landskap, land.
   Inget språk står mig så nära som min dialekt, vilken på intet sätt är museial. Fortfarande talas dialekterna i de gamla svenskbygderna i Österbotten, dialekter med förvånansvärt månghundraåriga djupa rötter. För mig blir allt annat yta, tillrättalagt och påklistrat - jag har alltid lingvistiska fantomsmärtor när jag befinner mig i Helsingfors och Stockholm, städerna må vara vackra och ligga vid vatten precis som mitt gamla Österbotten, men den sista dimensionen saknas. Danskans bondska motsvarighet till det jag för enkelhetens skull i detta sammanhang kallar för den österbottniska dialekten; "jyskan", har alla likheter med österbottniskan, den är bred, provinsiell och gör väsen av sig - på ett bra sätt.

Men tack för en spännande kolumn i dagens Österbottens Tidningen, Sofie Stara! Men inte är det väl riktigt så illa, att dialekten är bara brutal!? Det är väl naturligt att om man haft lyckan att växa upp med en dialekt har man ett mycket hudnära språk.

Dialekten må vara karg och mustig, vid första anblicken, när man varit bortifrån den ett tag, men den äger en äkthet som inte finns någon annan stans.

Poesi

Dikten ger dig
det du inte kan få
på något annat sätt.

- Mmm... your new poem is very taisty!
- Actually it´s not mine, it belongs to everybody!

Nobelkväll

Oscar Wilde släng dig i väggen med din sammetskavaj och dina knäbyxor - jag har fått se Jessika Gedin i frack - vilket är för bra för att vara sant. Nu kan jag dö i frid. Nej tack, jag behöver inget Nobelpris, det här är alldeles nog för mig, mer än så här klarar jag inte - mitt liv är fullbordat. It´s as good as it gets! Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tänka ut det här, faktiskt. Verkligheten överträffar dikten - i alla fall ibland! Nämen bättre upp, verkligheten är en dikt - och den är galet vacker!

"Idag önskar jag att Eva-Stina Byggmästar hade skrivit manuset till mitt liv." (Jessika Gedin@jesged, twitter 10 aug 14)

Varje snöflinga tecknar sitt eget namn
inte på himlen eller på marken, men på detta papper.
Varje snöflinga, även denna
här i min fattiga förort tecknas
inte i kyrkogårdens stränga mull
eller på rimfrusna moar men just här
på detta papper där jag även sätter ner dig
och mig själv bredvid dig.

[...]

Jag håller i min hand lika många
universum som det finns stjärnor på himlen
lika många oändliga punkter, bilder.

Kråkorna kretsar runt björkkronan
som grafik graverad i ett moln.
De flyger inte alls, de andas som du
i en fattig förort under armen på en fattig poet,
alltid i samma punkt.

Timo Kontio, ur I himlenskronan, 2003.

Dikten sade

Du tror
du vet
var du har mig,
men jag överraskar dig

varje gång!

Himlens port

Väldig seglats mellan själarnas båtar.
Vi far från själsbåt till själsbåt.
Kortare färden: Jag sträcker ut
från papprets kant till papprets kant.
För trångt är det block, som jag skriver nu.
För trångt det rum,
som jag sitter i nu.

Anna Rydstedt, ur Genom Nålsögat, 1989

Det gör ju hela skillnaden

Jag är
inte poet -

jag är dikt,
rätt och slätt -

vilar bara i texten,
som ett utropstecken.

A cup of poems!?!

Poetry: drug for daydreamers

thought at first I can`t live without poetry but
now I suspect that it´s poetry that can`t

live without me because it won`t leave me in peace
and that´s good because I don`t want to live without it at all -

so, it`s therefore less a question about how I shall
find poetry and more about what I shall do so that

it will find me... it really dose seem like a
kind of hide-and-seek all this... peep-bo!

I`m over here! but if it`s the case that every human being carries
his dose of innate opium within him secreted
and renewed* - yes, then my opium is poetry!

*Charles Baudelaire

Eva-Stina Byggmästar, ur Men hur små poeter finns det egentligen, 2008/
But How Can There Actually Be Little Poets. (Translated by Martin Murell).

Translator`s note: The French original reads: Chaque homme porte en lui sa dos d`opium, incessament sécrétée et renouvelée. The words are taken from Le spleen de Paris, Petits poèmes en prose, no XVIII, L`invittion au voyage, first published in 1869.

Eller som jag brukar säga

Poetry
makes your heart
dance!

Tanken är ett tärningskast

"Jag säger: en blomma! och bortom glömskan till vilken min röst förvisar varje kontur, i egenskap av något annat än de kända blomkalkarna, framträder musikaliskt själva den ljuvliga föreställningen som saknas i alla buketter."

Stéphane Mallarmé, Cris de vers

Varför denna antagonism, polarisering, varför en hierarkisk ordning!? Kan inte den diktade blomman och den verkliga få trycka sig intill varann i livets blomsterkvast som jämlikar? Må vara, att både dikt och verklighet är slumpens barn. Må vara, att de båda härstammar från drömda världar, att de är besvärjelse. Dock, utan den verkliga rosen - isrosen, kanelrosen, utan pimpinellrosens täta snår - ingen diktad ros. Utan hyacintens doft inget poem om flockar av färgglada blommor med den utsökta, kryddiga doften. Jag gör det, jag låter dikt och verklighet gifta sig, med varandra! Jag låter dem finnas, som två sidor av samma mynt!

Edith Södergran 1892 -1923


Skönheten stod

Jag såg skönheten.

Det var mitt öde! Däri ligger allt.

Hur tackar jag därför?

Färska rosor strör jag alla dagar

brutna med heta händer

framför din stod

att ditt leende vilar därpå.

Var får jag rosor

som icke skända mina drömmar? 

Det är min lott -

att alla dagar gå med rosor till min drottning

och ligga snyftande vid hennes fötter...

När skall jag stiga upp lätt som en fjäder

att hämta rosen, den enda, den som aldrig dör.

Edith Södergran

Biblioteket; saloon för bokmalar!

- Så starkt och gott! Vad är det?
- Flytande poesi!
- Är du säker?
- Absolut!

Looping

Snögubbssnö,
men av bokstäver -

den dalar,
faller, och så upp igen;
vrivlar

ruuuunt -

varje flinga
gör sin egen looping!

RÄKNA INTE BORT TRANSPORTSTRÄCKORNA

Detta är en bra plats för poesi: en älvkrök, en
P-skylt, en 45 minuters lunchrast.
131 101 km, så långt har jag färdats för att ta mig hit.
Lufttrycket i de fyra däcken är 4,5 bar.
Det regnar.
Avståndet mellan mitt år och regnet är ca 35 cm.
Räkna inte bort transportsträckorna, varken de i cm, bar eller tid!
De gamla vännerna på hemorten du ibland ägnar en tanke.
Timmarna du lägger på att följa ett fotbollslag som endast gör
mål på fasta situationer.
Ta bara ett sånt exempel som att ingen badar idag.
En pojke och en flicka cyklar förbi.
Pojken har pärlor inflätade i sitt hår.
Flickan vinkar, pojken gör det inte.
Avståndet mellan vindrutetorkarna växer och krymper men är exakt.
Jag vinkar tillbaka.

Kurt Levlin, ur Helljusensamhet, 2010

Det är ytterst paradoxalt att en av mina favoritböcker är en prosabok - jag har själv mycket svårt att acceptera detta faktum - jag som svurit mig vara lyriken trogen i vått och torrt, eller var det lyriken som gav mig sitt brudlöfte!?!
   Nej, det är verkligen inte fråga om någon roman, det är en alldeles regelrätt novell - men, prosa likväl. Det yttre formatet är litet, det kunde egentligen vara fråga om en diktsamling - man kanske borde göra om novellen så att den blev en diktsamling - det vore roligt att får se den så, om bara för ett ögonblick.
  Mitt favoritstycke, alla kategorier, är där huvudpersonen i Nikolaj Gogols petersburgska novell Kappan ägnar sig åt sina älsklingsbokstäver:

"Svårligen kan man finna en person, vilken så levat sig in i sin tjänst som Akakij Akakijevisch. Det är för litet sagt, att han tjänade nitiskt - han tjänade med passion. I sin skrivning såg han hela sin värld, växlande och skön. Njutningen av att leva i den återspegade sig i hans ansikte. Några bokstäver var hans älsklingsbokstäver; när han kom till dem var han utom sig av förtjusning: han tycktes liksom roa sig med dem, blinkande åt dem och arbetande med läpparna, så att man på hans ansikte kunde se vilken bokstav han höll på med."

"Poesin adlar hjärtat och ögonen, och avslöjar meningen med allt som hjärtat och ögonen dröjer vid. Den avslöjar universums hemliga strålar och återupprättar våra glömda paradis."

Dame Ediht Sitwell

"Det bästa botemedlet för den som är rädd, ensam eller olycklig är att gå ut, någonstans där hon kan vara ensam med himlen, naturen [...] Jag är övertygad om att naturen kan ge tröst vid alla bekymmer."

Anne Frank

The cowgirls

Gissa vad,
poesin är min ponny -

som tar mig vart som helst,
när som helst!

*

Guess what,
poetry is my pony -

it takes me anywhere,
anytime!

 Art is the conversation between lovers
     Art offers an opening for the heart
True art makes the divine silence in soul
               Break into applause...
Tru art awakes the extraodonary ovation.

                                      Hafiz

Av bara farten

Jag sitter
på lunchrestaurangen
och klottrar på servetten:

don´t stop me now;
diktens formel 1-förare
susar genom språkets by
och lämnar snörök
i form av bokstäver efter sig,
till allas förtjusning -

men bredvid mig,
vid bordet intill,
hör jag någon
oväntat tala
om trafikfara!

Wu Tsao?! Nej, det finns inget foto av henne, inte heller någon målning som förställer henne. Men vi kan, för ett ögonblick leka att just det här gamla fotografiet förställer henne, som hon såg ut när hon levde, när hon satt och tänkte på en egen dikt. Wu Tsao är egentligen inte död, hennes dikter lever så länge vi läser dem.

Poem

I have closed the double doors.
In what corner of the heavens is she?
A horizontal flute
Beyond the red walls
Blown as gently as the breeze
Blows the willow floss.
In the lingering glow of the sunset
The roosting crows ignore my melancholy.
Once again I languidly get out of bed.
After I have burned incense,
I loiter on the jeweled staircase.
I regret the wasted years,
Sick, afraid of the cold, afraid of the heat,
While the beautiful days went by.
Suddenly it is the Autumn Feast of the Dead.
Constantly disturbed by the changing weather,
I lose track of the flowing light
That washes us away.
Who moved the turning bridges
On my inlaid psaltery?
I realize--
Of the twenty five strings
Twenty one are gone.

Skrivsugen!?

- Varför - ska jag skriva, leva, sjunga, cykla, bli astronaut...?
- Lust!
- Är det så enkelt, är det det!?
- Japp!!
- ?!?
- Nej, håll inte fötterna på jorden, flyg så länge och så långt vingana bär, för ner kommer man alltid, på ett eller annat sätt, tro mig - det finns alltid de som vill slå ner dig i skorna när du väl kraschlandat!
                                                                       
Det skrivs sida upp och ner om varför författare skriver, varför målare målar - av dem själva eller förståsigpåare eller bara av såna som älskar böcker, ord, färg och skrivtecken - av de som behöver känslans och det mentalas katharsis. Varför ska allt göras så komplicerat? Jag bara frågar, varför krångla till det!? Antingen skriver man eller så inte. Alltså lustprincipen!?!
   Jag skriver därför att jag inte kan låta bli. Egentligen vill jag sitta som en dammig buddha och flina för mig själv i en gudsförgäten håla, men det går helt enkelt inte - inte än. Mitt skrivande är ingen ren viljeakt. Det är dikterna som söker upp mig, och så faller jag till föga, de gör mig knäsvag och vimmelkantig.
   Egentligen ville jag ju bli konstnär, jag menar jag ansträngde mig verkligen, ville ägna min dyrbara tid här på jorden åt att måla stora expressiva målningar - i Kalle-Anka-färger, eller mest och helst i gult - göra glada, tjolahoppiga och spralliga saker, men ändå tavlor, riktiga tavlor - på det sättet var jag väldigt seriös. Jag ville inte skriva dikter, mikroskopiskt små, det bara blev så.

Har en kollega i den här författarbranschen, Susanna Alakoski, som sagt att man inte ska undvika det svåra. Hon menar tydligen att man ska rota runt i det, gräva ner sig i det. För mig tycks det vara ett självsyfte och tråkigt värre, att göra allt så omständigt, nattsvart hopplöst som möjligt.
 
Jag får lust att skrika till alla med författardrömmar där ute: Att försök nu som omväxling tänka själv! Låt ingen diktera dina skrivprojekt, ditt liv, låt ingen skitfin figur diktera dina inre visioner, dina drömmar är dina! Gör orden till dina egna! Sov med bokstäverna under sängen, och pennor och papperslappar under kudden - gör det du måste, det är ju ditt liv - eller? Det här är din unika och enda chans - så säg vad du har på hjärtat! Säg det på ditt sätt! Gör en drog på världslitteraturen och svep den snabbt för att vrida tiden framåt, inåt, utåt, uppåt - samtidigt! Originalitet är nyckeln! Nä, nu sa jag fel. Det är inte ens originalitet det handlar om, du är kär i språket - nej, nu blev det fel igen, det är bokstäverna, de står framför dörren när du vaknar på morgonen, stirrar på dig med sina fuktiga ko-ögon, och du är den enda de har, den enda som bryr sig, som inte kan låta bli att ge dem ett hem, med riktiga pelagoner i fönstret, med trasmattor på golvet, med en egen plats vid matbordet, egen blommig kaffekopp och ett liv, ett riktigt liv - som dikt.