Lillajul strax om hörnet

Ute på trappan står en tomte bredvid en liten gran, två lyktor brinner; en liten och en större. Just steg månen överraskande upp bakom skogskammen i öster, den hängde som en jättelik lysande orange papperslampa alldeles ensam i mörkret. Vill minnas att jag sett en sån måne förr, att det blev snöstorm då. På bordet i
vardagsrummet två hyacinter - ett levande stilleben - inne i den trygga värmen. Kanske världen är vit också här i morgon, när jag vaknar.

"Från blommorna förnims dess andedräkt;
De inkarnerar stjärnor som har bytt
Sitt ljus mot doft [...] "

P B Shelley, Gråt över Adonais

"Kajerna i Paris har aldrig förändrats, det vill säga  de ser annorlunda ut men det liv som utspelar sig där är alltid detsamma. Det var  först förra året som jag verkligen lärde känna dem, jag hade ställt bilen i ett garage nedanför Notre Dame och varje morgon och kväll gick jag längs kajerna fram och tillbaka. Jag upptäckte att om jag gick där nere vid vattnet kunde jag släppa hundarna lösa för vi korsade inga gator där och sedan upptäckte jag att livet där nere var väldigt behagligt, det är en av de saker som karakteriserar fransmännen, stad och landsbygd att landsbygd och stad inte är skilda åt. Alla i staden har släktingar på landet alla statsanställda alla poliser alla poliser alla arbetare av alla de slag, ja praktiskt taget alla till och med butiksinnehavarna räknar faktiskt med att i slutändan dra sig tillbaka till landet, det är där man ofrånkomligen bor när man inte längre måste arbeta för att försörja sig, när man har fått sin pension när man har sparat ihop en slant och man odlar grönsaker och bygger ett litet hus [...]"

Gertrude Stein, Paris Frankrike 1940/2009

En dag som denna
upplever jag aldrig igen.

Wava Stürmer, Solblåst, 1980

Hum

Hum, hör dån,
hum varifrån
är svårt hot?
Stor svart fot,
bäst krypa in
i hyddan sin.

Gustaf Fröding

"Gustaf Fröding lyckades livet ut bevara en frisk sinnlighet. Hans människosyn förblev solidarisk. Han kunde leva sig in i både människor, djur och växter, till slut till och med i urberget"

                                                Björn Berglund, Jag utropar Fröding, 1997

Diktskjulet

Jag vill
samla ihop allt, allt det lilla,
som blev över, som är kvar -
samla ihop det på armlängdsavstånd -

samla drivved, gamla skrivmaskiner -
gamla men fullt användbara, samla
gångjärn, spik & skruv, floror, fågelböcker
och diktsamlingar - ska bygga ett diktsskjul
i rummets hjärta, eller på en strand
vid en hjärtformad bottenlös lappländsk sjö -

tapetsera med blomplanscher -
dikter; egna och andras, tills det inte finns
en ledig fläck, hänga upp författarporträtt
som änglaansikten i min eremitboning,
låta poetens ögon av eld antända
min tanke, känsla, så att jag förmår
älska mer, mera -

älska näbbmössen och fjällämlarna,
rödingarna, snömolnen, de slarviga spåren
som vinden lämnar efter sig överallt,
lavor, spretig mossa och det vissna lövet
på den trädlösa tundran -

drömmer att jag är vaken
och packar mina kappsäckar
med diktsamlingar huller om buller,
jag tar med mig bara dikter,
dikterna som lära mig älska
mig själv lika mycket som jag
älskar och förlorar mig i allt
annat -

                           *

har aldrig längtat
efter mig själv på det här sättet,
efter att vara en igelkott på
enslig kvällsvandring under rabarbern,
ett lågfjäll som inte gör väsen av sig,
en ensam isbjörn i en snöig värld -

det är väldigt olikt mig egentligen -
brukar som en teaterapa
prova allas andra roller
tills jag glömt bort min egen -

men nu
känns det som jag håller på att
förvandlas till mig själv -

jag som skrivit dikter för att få vara någon
annan och slippa vara jag, nu vill jag plötsligt
svänga på klacken och göra tvärtom -

dansa med mig själv,
i en riktig tryckare,
kanske rent av i en tango -
vill ha ett alldeles eget språk,
välja mitt eget namn -

men allt det här
har säkert något att göra med åldern,
med reptilhjärnan eller något annat kroppsligt -

kroppen är ett riktigt rymdskepp,
byggt av kol, väte, mineraler -
så vem är utomjordingen
med dikter om violer
i stället för ögon -

reser för att hitta mitt riktiga jag,
hitta mitt riktiga namn, mig själv -
reser i mitt diktskjul

reser allt närmare
marken, lägger mig på knä
intill kaninhålan och viskar:

säg, får jag
komma in - är långörad,
kort svans, har skogsdoft i pälsen -

men ingen är hemma -

så jag går till snigeln,
knackar på det genomskinliga huset,
spörjer: får jag komma in
till dig,
här är så ensamt och kallt
i den svävande, svallande rymden -

öppna,
jag är du!

"Vi går över sjön, ungen och jag. Först ligger isen och sedan ett tjockt lager snö ovanpå med ett hårt skal av skare på toppen. Längst inunder allt ligger vattnet. Grumligt sötvatten med skräpfisk. Sjöfågelmat och yngel. Jag drar barnet i pulkan. Hon sitter omstoppad och pratar för sig själv. Jag förstår inte ett ord. Hon har ännu ett eget språk."
                               Alexandra Kronqvist, Dessa trakter, 2004

"Vid skrivbordsunderläggets kant har jag kilat fast små lappar som mitt barn har skrivit. Godmorgon står det, och Du är snäll. Man tapetserar blicken med såna ord, man vill se världen genom dem."

                             Marie Lundquist, Jag! utropar Fröding, 1997

Rofyllt nära

djuret människa
tar djuret katt i famn,
så delar de närhet -

närhetsbehovet;
så djuriskt lika -

pelargon på fönsterbrädet
låter älska sig av ensam tant,
av folkskygg gubbe -
blomma låter sig tilltalas,
talas till, svarar något grönt,
behöver trött eremitmänniska
för att leva -

dikten också,
gör ensamheten mindre ensam,
mer uthärdlig och resonabel -

en lyrisk gemenskap;
tankens smekning -

du sitter i poetens famn
med snövita morrhår,
förgätmigejblå ögon
och spinner nöjt -

poeten
sitter barfota,
i lappade snickarbyxor,
i diktens famn
och jollrar, joddlar.

Nykarlebymorgon

Ebba Brahe
står i sin fotsida barockklänning,
som vår egen Elizabeth I,
och metar rudor vid Ruddammen -

alltmedan den lilla lyckliga
trähusstaden gnuggar
sömnen ur ögonen,
kraftverksluckan gäspar,
och Topeliusparken dricker kaffe
på sängen och vaknar
till en ny österbottnisk dag
med svanplog över torget,

pastellhimmel
och snöpudrade lador
vid en gryende horisont.

- Miniatyrliv!

            Börje Ahlö, ur Nattens barn, 1977

Ostronauten*

Skrattmåsen intar sin strandklippa medan jag bara går omkring
på slätten utan några pennstumpar eller papperslappar alls i fickorna
går över slätten det är vår men ännu är gräset brunt torrt det blåser
en nordlig vind jag har en sliten keps en gammal jacka och en grå
tröja som sett bättre dagar har rutig franellskjorta och snickarbyxor
välingångna litet leriga kängor har varit ute och vandrat omkring
helt planlöst och fritt tar ju numera dagen som den kommer och
somliga skulle väl säga att jag ser ut som "Hej kom och hjälp mig!"
men jag trivs faktiskt så här kan slappna av på slätten känna att jag
lever att jag andas och vinden för med sig doften av öppet hav

lyssnar på alla ljuden på lärkorna och de trumpetande sångsvanarna
på tranorna vilka drar iväg till sina häckningsplatser lyssnar på
vinden genom det torra gräset och på tåget som susar förbi söderut
på flygplanen ovanför huvudet men själv ska jag inte resa någonstans
ska bara gå omkring här på slätten känna lugnet sprida sig genom
kroppen genom blodomloppet ända ut till fingerspetsarna ska bara gå
omkring längs vägarna och i skogen gå bondskt klädd och tyst betrakta
se och titta så där uppmärksamt omkring mig som ett barn gör som jag
gjorde som barn och då jag kommer in ska jag lägga mig på bäddsoffan
och somna

nu får jag vila i ljuset som strömmar över åkrar ängar fält över grå lador
har ju allt jag behöver det är inte mycket jag numera behöver det är lugnt
och stilla här ljuset silar in och dagen gryr jag går bara omkring betraktar
årstidernas växlingar och molnen medan jag inte tänker på något särskilt
går långa långsamma promenader går ibland in bland träden dricker te
gör frukost lunch middag städar litet vilar och går vilar eller är ute och
går behöver kvällarna och ensamheten tystnaden inombords och det är
ju så vackert här på slätten med åkrarna ängarna skogen årstiderna gör
landskapet omväxlande men går efter vägarna eller över fälten precis så
mycket jag har lust och ibland sätter jag mig på en sten och lyssnar efter
skogens ljud ofta står jag bara tyst och stilla vid någon grå laduvägg
blundar och känner solen värma men ingen tempelträdgård kan erbjuda
samma frid som skogens mossbelupna sten eller vinterns snötäckta ängar
men är ute och går igen går bondskt klädd utan varken radband buddhabild
eller anteckningsbok inte ens pilgrimsstav är på väg till skogen - vår igen!


*Det finns ju från förr astronauter, kosmonauter, taikonaut, nu finns det också ostronauter [eng. Ostrobothnia, sv. Österbotten]

Brev till Richard Woodhouse
den 27 oktober 1818

" [...] En poet är det mest opoetiska som finns; ty han saknar Identitet - han är ständigt beredd att uppgå i någon annan Kropp - Solen, Månen, Havet och Män och Kvinnor som är ingivelsens skapelser är poetiska och är iklädda någon oföränderlig egenskap - poeten har ingen; ingen identitet - han är förvisso den mest opoetiska av alla Guds skapelser.[...] När jag är med andra människor i ett rum och för en gångs skull inte fast i mina spekulationer över min egen hjärnas skapelser, är det inte jag själv som går hem till mig själv: utan alla de andra människornas identitet tvingas undan för undan på mig tills jag snart är utplånad [...] jag är helt övertygad om att jag måste skriva enbart med utgångspunkt till min längtan efter Skönheten och min kärlek till den [...] Men kanske kommer inte heller det jag nu säger från mig själv, utan från någon rollgestalt i vars själ jag nu lever..."
Hälsningar, John Keats 

Österbottens Venedig

Jag bygger en gondol
och vickar mig fram
och tillbaka mellan
Yxpila hamn, Steinoviken,
Grytskär och Tankar fyr -

i slutet av augusti betraktar jag
hänförd
hur veneziadens facklor
och regnbågsfärgade fyrverkerier
speglar sig i Bottenhavet.

                     *

Poeten; livets gondoliär
som sjunger lyckligt
för just dig
i hjärtats nordiska sommarnatt.

Snö

Min syster skriver och säger
att hon åker spårvagn,
att det är vackert när det snöar
över Tölöviken och Senatstorget,
att hon snart ska åka
till Köpenhamn -

jag tänker på min
tatuerade ros
från Nyhamn,
att det är tjugo år sedan -
ett helt diktarliv.

"Låt oss smaka på den rosenfärgade bägarens dryck!"

                                             Hafiz (1324 - 1390)

Konsten att var poetisk

Tror jag håller på att snöa in på jordnöten nu också. Ska odla jordnötter nästa sommar, har jag tänkt. Eller så ska jag bli en ekorre, samla lyriknötter, både här och där, för att jämt ha på minst en armlängds avstånd. Alltså vem har sagt att man måste välja, kan ju göra både ock. Man måste inte välja, där vid livets crossroad, man tar bara hela världen i famn.

Alla dikter som publiceras här är mina egna! För ändamålet relevanta citat av andra författare noteras i rättvisans namn med respektive upphovsman, verk och år.