tisdag 29 januari 2013



“It happens all the time in heaven,
And some day It will begin to happen
Again on earth - That men and women 
who are married, And men and men who 
are Lovers, And women and women
Who give each other Light,
Often will get down on their knees
And while so tenderly 
Holding their lover's hand,
With tears in their eyes,
Will sincerely speak, saying, My dear,
How can I be more loving to you;
How can I be more kind?” 

                                             Hafiz

måndag 28 januari 2013


pictures of angels

“You were born with wings, why prefer to crawl through life?” 

                                                           Rumi (1207 - 1273)


För inte så länge sedan fick jag frågan vad jag skulle vilja göra om jag fick önska precis vad jag ville. Då svarade jag, lite till min egen förvåning, att jag skulle vilja vara en ängel, i himlen. Kom ett par veckor efteråt att tänka på att jag faktiskt som barn önskat mig vingar. Det var min allra högsta önskan, alla kategorier. Tjata jämt på min morfar att han skulle göra vingar åt mig - trodde att min snälla och kloka morfar kunde göra allt - han byggde ju bevisligen segelbåtar, lekstugor, växthus, körde traktor, Moskovitz och skördetröska, gjorde pilbåge och pilar åt mig, och hjälpte mig att bygga koja. Jag var bergsäker på att han nog i en handvändning kunde göra ett par vingar också. Men han svara alltid undvikande på min fråga om när han skulle göra de där vingarna - han ville uppenbarligen inte göra mig besviken - att vi får se i morgon, då jag har mera tid.
   Ja, jag skulle vilja ha änglahår, vita vingar och nattskjorta, spela på harpa och sjunga vackra sånger och fladdra omkring bland ulliga moln, för alltid. Nu har jag kommit på att det egentligen är vad jag gjort hela livet - jag har ju försökt skriva så vackra dikter det bara går, försökt sprida harmoni och ljus omkring mig, efter bästa förmåga svävat omkring i livet, ett par decimeter ovanför markytan.

Schneekranich Grus leucogeranus 090501 We 147.JPG

"Jag sitter i helikoptern och tjurar och sympatiserar passionerat med snötranans väldiga revirbehov. Fem kilometer till följande artfrände, det låter lagom. En verklig åskådningsundervisning, detta, i snötranans häckningsvanor. I denna fullständigt oframkomliga trakt, i denna totala ödslighet, kan man spekulera om varför en art, som har ytters få fiender på sitt häckningsområde, bara kan vidmakthålla en så minimal population. Vad är det i fågelns häckningsbiologi som kräver detta enorma revir? [...] Som så många gånger förr önskar jag att jag var en vadare som kunde skria högt och flyga min väg när någon kommit mig för nära."

Ulla-Lena Lundberg, Sibirien - ett självporträtt med vingar, 1993.




"Bloggen är vår tids grottmålning!"

                                Gurli Lindén



“I quote others only to better express myself.”

                            Michel de Montaigne



"Poesin har lärt mig allt om hur underbart mitt språk är."

                          Stina Ekblad, Horisont 6/2012

Ill. Maurise Sendak, ur Till Vildingarnas land

"Oavsett poetens bildningsgrad, ålder, kön och intressen är och förblir han innerst inne, till sin natur, en arvtagare till de primitiva folken. Vetenskapliga uttolkningar av världen gör inget djupare intryck på honom. Han är animist och fetichist, han tror på hemliga krafter som slumrar i tingen och är övertygad om att väljer han orden väl sätter han igång de krafterna. Poeten kan ha minst sju stycken ärofulla universitetsdiplom - i det ögonblick han sätter sig att skriva dikt börjar rationalistuniformen att strama under armarna på honom. Han skruvar på sig och frustar, knäpper upp knapp efter knapp, tills han till slut hoppat ur paltorna helt och hållet och blottar sig för alla och envar som den nakne vilde han är, med ring i näsan. Vilde, javisst, för vad ska man annars kalla en människa som pratar på vers till döda och ofödda, till träd, till fåglar, ja till lampor och bordsben, utan att uppfatta det som rena idiotin?"

                                                 Wislava Szymbordska, ur Bredvid Läsning, 1997


onsdag 23 januari 2013




"Man måste läsa för att lära sig, bättra sig och trösta sig."

                                          Drottning Kristina






                                                      The Miracle Of Love

How many sorrows
Do you try to hide
In a world of illusion
That's covering your mind?
I'll show you something good
Oh I'll show you something good.
When you open your mind
You'll discover the sign
That there's something
You're longing to find...

The miracle of love
Will take away your pain
When the miracle of love
Comes your way again.

Cruel is the night
That covers up your fears.
Tender is the one
That wipes away your tears.
There must be a bitter breeze
To make you sting so viciously -
They say the greatest coward
Can hurt the most ferociously.
But I'll show you something good.
Oh I'll show you something good.
If you open your heart
You can make a new start
When your crumbling world falls apart.





"Dogs never bite me. Just humans."

                              Marilyn Monroe


Värt att vänta på! 

Eller något om min kommande diktsamling I tvillingarnas tecken, som jag avser - att på ett eller annat sätt - publicera hösten 2014.

Det är något fruktansvärt att känna sig totalt ensam. Jag tror att det var under en period av en stegrande känsla av total inre ensamhet jag träffade Marilyn Monroe. Det var faktiskt ganska oväntat, inget jag kunnat räkna ut, inget planerat - visserligen hade jag sett några filmer, hört henne sjunga och var på det stora hela ytligt bekant med hennes livsöde. En upplivande överraskning var exakt vad det var fråga om, men inte desto mindre ett själarnas möte. Det visade sig att vi var mer lika än jag nånsin trott. Det visade sig att hon verkligen var allt annat än den korkade blondin som somliga velat göra henne till för att de själva är småaktiga, giriga, avundsjuka och förminskar allt och alla som kommer i deras väg. Det visade sig att Marilyn Monroe helt enkelt var genialisk, speciellt i poetiskt hänseende, för att inte säga filosofiskt och när det kommer till kritan i fråga om det rent existensiella.

Hösten 2011 var jag minst sagt trött på bokförlagsbraschen, efter att stångats mot livet och konsten, skrivit dikter i 25 år. Jag var trött på att utelämna mig själv, utelämna mina tankar och känslor, leva med mitt hjärta "utslängt på torget" - för det är ju vad man gör när man arbetar konstnärligt, man vänder ut och in på sig själv, man utelämnar sig, förbrukar sig - det är så det går till, och den som sig i leken giver... och allt det där. Jag försökte verkligen på riktigt allvar sluta skriva, det var helt enkelt inte roligt längre, det gjorde för ont. Tänkte att jag bara skulle publicerar ett par manus till som jag redan hade klara, det skulle ge mig en respit på kanske fem år, sen skulle jag dra mig helt och hållet tillbaka från offentligheten, eventuellt åka till England och arbeta på något kålfält, plocka druvor och äpplen i Frankrike, kiwifrukter på Nya Zeeland - resa runt som lantarbetare. Men så fick jag, minns inte riktigt hur, tag i boken Fragment (Norstedts 2011), som innehöll Marilyn Monroes efterlämande dikter, dagboksanteckningar och brev. Detta blev för mig inte bara en vilken som helst läsupplevelse - något underhållande, kuriosa, en lustifkation till ett annars glammig människoöde på glid in i glömskan. Detta var en läsuppenbarelse i stil med när Goethe i 70-årsåldern ramlade in i den persiske diktaren Hafizs värld och sedan ägande flera år av sitt liv åt att studera persiska och islamisk mystik.
 
Jag vet bara att mitt möte med Malilyn Monroes dikter och dagboksanteckningar hjälpte mig att komma vidare i livet och i min diktning. Mitt förhållande till henne har sedan dess börjat anta lite religiösa dimensioner - jag ser henne alltmer som en Kristus-figur - och bevisligen, den amerikanska underrättelsetjänsten har inte på långt när rent mjöl i påsen gällande hennes allt för tidiga död, eftersom filerna som har att göra med mordutredningen "trollats" bort av nån klåfingrad polis - nejhej, hon tog inte livet av sig, inte för att hon vara främmande inför tanken, vem är främmande inför döden utom de som ljuger sig själva rakt upp i ansiktet - hon blev mördad, vid obduktionen hitta man aldrig några bevis på att hon tagit en överdos sömnmedicin, det vara bara vilseledande lögner som spreds av den paranoida antikommunistregimen i dåtidens USA. Men rättsrötan i CIA och FBI är ju välkänd, denna stat i staten, på samma sätt som överallt annars i alla länder.
 
Jag kände igen något i hennes dikter, hon hade också känt sig ensam, också hon vara känslig, sårbar - så som vi alla är - ibland mer, ibland mindre. Hon levde med "nerverna" utanpå kläderna.
   Och vi - hon och jag är, var - båda födda i början på juni, så det kan finnas något i karaktärsdraget där att man förväntas vara en rolig prick, glad och munter och möta världen med ett leende på läpparna - som en clown och pajas - och så under ytan finns denna sorg, livssmärta, behovet av ensamhet, behovet av naturen, behovet av att reflektera och formulera sig på små papperslappar lite var och som helst. Detta att man trivs bättre bland hundar och barn, än bland vuxna med sina överlägsna attityder och djungelns lag. Hur som helst, efter detta själarnas möte kom jag igång igen, det var som om hon blåste liv i mig, som om jag varit en sladdrig ballong som behövde bli uppblåst igen, en fjäril som bara behövde en värmande solstråle. Det är liksom ett före och ett efter. Jag har aldrig arbetar så mycket, så lustfyllt, ivrigt, utom kanske då när jag var ung, när dikten och livet ännu vara en oupptäckt värld, ett oskrivet blad. De här knappa två åren hade jag inte velat vara utan.
   Nu har jag skrivit flera nya diktsamlingar, och så Min amatörbotansika självbiografi som kom på Ellips Förlag, i höstas 2012.
 
Vill tacka dig Marilyn Monroe, Norma Jeane, för dina inspirerande dikter och dina gripande dagboksanteckningar - för du gav mig lusten att skriva tillbaka!


tisdag 22 januari 2013



“The world was hers for the reading.” 

                                               Betty Smith

måndag 21 januari 2013

Lesendes-Maedchen

"Det perfekta lugnet i livet, återfinns ingenstans utom i
kontemplationen, en trogen vän och en bra bibliotek." 
                                                                       Aphra Behn




Marcel Proust 1871 - 1922

"Låt oss vara tacksamma mot de människor som gör oss lyckliga,
de är charmiga trädgårdsmästare som gör att våra själar blommar."

                                                                          Marcel Proust

torsdag 17 januari 2013


Foto: Jan-Anders Broo

Litteraturpris
L`ORDRE DE CHARPENTIER 

Timmermansorden i Stockholm har utsett poeten Eva-Stina Byggmästar till mottagare av 2012 års stipendium (40.000 svenska kronor) ur Timmermansordens fond till Bo Setterlinds minne, med följande motivering: "Eva-Stina Byggmästar har som diktare ett alldeles eget sätt att trolla med det svenska språket. Hennes poesi återskänker oss det förlorade barn, som är vår själ och ger det till bundsförvant en natur full av mirakler. Med skratt, snyftningar och aldrig hörda ord, för hon oss till en ö i dödens och sorgens hav där kärleken väntar. Bland samtida poeter är hon unik som tröstare och ledsagare till de yttersta mysterierna."

fredag 11 januari 2013




When you do things from your soul, 
you feel a river moving in you, a joy. 

                                          Rumi




Kultur!

Somliga av oss har anat det, typ hela livet & liksom och inrättat våra små liv därefter. Vad är det nu vi vetat!? Att kulturen inte är en sufflé, inte är kattguld, men att den är värdefull, alltså riktigt livsnödvändig!
 
"En musikupplevelse har ett värde som går att mäta. Men även en kulturinstitution som ett museum, ett konsert hus eller en festival har i sig ett samhällsekonomiskt värde - som ofta är högre än det pris vi betalar för kulturen." Detta visar en ny avhandling av John Armbrecht, vid handelshögskolan i Göteborg. (SvD, 18 dec. 2012)



Dialog

- Vad är en poet egentligen?
- Poeter är såna där lustiga typer som hänger sig totalt åt poesin!
- Det var ungefär det jag hade på känn.





Jag är gudomligt lycklig, för jag har skrivit hela morgonen [...]!

                                                         Virginia Woolf



A child said, What is the grass?

A child said, What is the grass? fetching it to me with full
hands;
How could I answer the child?. . . .I do not know what it
is any more than he.

I guess it must be the flag of my disposition, out of hopeful
green stuff woven.

Or I guess it is the handkerchief of the Lord,
A scented gift and remembrancer designedly dropped,
Bearing the owner's name someway in the corners, that we
may see and remark, and say Whose?

Or I guess the grass is itself a child. . . .the produced babe
of the vegetation.

Or I guess it is a uniform hieroglyphic [...]                                  

                                                    Walt Whitman


Redan framme i Paris

- Och vad skriver du nu, i din lilla rosa
(anteckningsbok, stor som ett frimärke)?!
- Jag skriver om att poeterna riktigt
dammsuger livet på dikter!

torsdag 10 januari 2013

Lenore’s Works, Words of Love

If you want to truly understand San Francisco’s current love revolution, go see Lenore Kandel.
The North Beach lady poet, whose “Love Book” has been busted for its erotic frankness in both the Northern California city and Los Angeles (Free Press Bookstore on March 20), is a veteran of the late ’50s “Beat Generation” literary renaissance and has contributed as much as anyone to the ideological atmosphere which created the current mind blowing scene in the Haight Ashbury District.

Poet speaks of police seizure of “Love Book” and continues here

vi har alla varit bröder, hermafroditiska som ostron
och sorglöst strött ut våra pärlor
ingen hade ännu uppfunnit äganderätten
eller skulden       eller tiden

                                            Lenore Kandel



Mjau!

Jag vet, tänker för mycket, men det här som händer nu - det ryms liksom inte in i mitt huvud. Och det är inte som att vi katter inte ibland fått bära hundhuvudet förr. Men jag säger bara Depardieu! Den mannen drar ner allt vi katter byggt upp av förtroende mellan människa och katt sedan egyptisk tid. Har nån sett den där bilden där den sentida versionen av en rysk envåldshärskaren i form av Putin och den franska... ups... jag menar ryska skådespelaren Depardieu skakar tass - ja, där har vi sannerligen fått en up to date version av Asterix och Obelix. Jag säger bara Vive la France! - där slapp ni ett riktigt rötägg; Depardieu kommer att passar perfekt i Ryssland med de andra korrumperade busarna.

Ryskt medborgarskap är till salu! Nån som vill köpa?! Andra än miljonärer göre sig icke besvär till det förlovade skatteparadiset Ryssland!

Anna-Lena Laurén har tydligen förryskats riktigt ordentligt, hon skriver på sin moskvablogg å Huuuuusis (Huvudstadsbladets) vägnar: "Det finns något i Depardieus uppblåsthet som tilltalar mig. Man kan tycka vad man vill hon honom, men han är åtminstone sig själv." Stalin och Hitler var också sig själva, men jag är inte tilltalad.

Nu har Gerhárd Depardieu fått, inte bara ryskt medborgarskap i expressfart, han har också fått rysk folkdräkt och två kattungar. Man tar sig för pannan, var ska denna fars & dokusåpa sluta?! Känner att jag borde organisera katternas befrielsearme, en katternas motståndsrörelse! Men hade inte bautastensleverantören Obelix en pytteliten hund egentligen, Idefix?!

Må inte världen (och KGB-aktiga Husis-journalister) glömma Pussy Riot och Anna Politovskaja! De är, var - också sig själva! Men Putin, den ärkebanditen, han vill att fruntimmer ska veta sin plats! Liksom katter! Somliga finner sig i denna världsordning, andra stretar emot för allt vad de är värda - med morrhår, klor och svans.





Lista på saker som man kan skriva dikter om:

en vit häst
snö
natt- och dag fjärilar, alla slags fjärilar
ett blommande äppelträd
en docksko
en klosterruin
vilsam ensamhet
grekiska gudinnor
en sköldpadda
en tygapa som tillhör ett sjukt barn som kommer att bli friskt så småning om, eller ett barn som är sjukt men som kommer att bli så pass friskt att det kommer att kunna bli poet när det blir vuxet, och skriva underbara korta, fantasifulla dikter, eller som lär sig att bygga fioler och på det sättet kan försörja sig
små skålar fyllda med körsbär
kyssar
alla slags frukter och bär
en svart katt med guldfärgade ögon som ligger i skuggan en het dag
en rosa flamingo
lyckfilosofin
ett regnmoln som galopperar över himlen efter flera heta dagar
en mur gömd under ett täcke av blommande kaprifol
dagg
en vänskap mellan två vänner som utvecklar sig till passion
kometer
violer




Shakespeare and Company 

Jaha, är det så här det ser ut när man äntligen efter 2036 kilometer kommit fram till 37 Rue de la Bucherie, i Paris!? Jag undrar vad de egentligen ställer för villkor för att man ska få sova över, och eventuellt ha ett litet pyjamasparty fram på småtimmarna i bokhandeln.
   Ja, jag har hört att man kan få sova i bokhandeln - inte i alla Paris bokhandlar - gudbevars, det får väl vara nån måtta, också på fransk gästfrihet. Men i den där bokhandeln som heter Shakesapare and Company. Alltså på riktigt! Det tål att undersökas, eller hur!

onsdag 9 januari 2013


bicycle,fun,bike,fashion,girl,photography-be00d504818b3e6442b00fe370010a31_h

Gissa om somliga av oss gillar att cykla omkring i språket!?!





"Varje författare har en liten uppsättning motiv och gestalter som han eller hon varierar. Det svåra är att man alltid tvingas in i en rymd för att själv vara nöjd med skrivandet, och det blir svårare med åren."                                                               
                                                                                 Ivan Klimas


Är det faktiskt så?! Okej, låt gå för det där med motiv då. För egen del gäller att utforska botaniken, att som en fullfjädrad struts sticka in huvudet i ett svavelgult moln av granpollen, att bli högst personlig med stenar, maskrosor, lavor, palmer och pelargoner. Och, inte glömma... att botanisera i biblioteket, bland diktsamlingar, resedagböcker, självbiografier... det är allt oftare där jag tycks hamna; i en inom världslig värld!
    Nä, det har inte blivit svårare, inte för mig i alla fall - tvärtom - som om jag fått upp farten, kanske är det desperation. Jag är inte riktigt säker på vad det är som sker och det är rätt spännande faktiskt - så länge det händer bra saker. Jag kan hur lätt som helst låta bli att köpa på mig oljefärg och duk, kan låta bli att måla stora och hejvilda tavlor, kan låta bli dragspel och kyrkoorgel - men dikterna, några timmar, en dag på sin höjd kan jag hålla mig på mattan ifråga om skrivandet & läsandet. När det kommer till poesin är jag sannerligen som en elefant i en porslinsaffär.
 





"Skrivandet är en vanlig sysselsättning, men ändå så värdefullt. Om skrivkonsten inte fanns skulle vi lida av hemska depressioner."

                                        The pillow book, Sei Shonagon








Levande!

Poesin och naturen - är det inte det poesin gör, ger röst åt naturen? Det nedanförmäskliga perpektivet som återfinns i allt av Frödings hand, visar hur solidarisk han var med det levande. Gustav Fröding, skriver Björn Berglund (Jag! utropar Fröding, W&W, 1997), lyckades livet ut bevara en frisk sinnlighet. Hans människosyn förblev solidarisk. Han kunde leva sig in i både människor, djur och växter, till slut till och med urberget. Berglund fortsätter: "Han sänkte det allmänmänskliga. Då hamnade han i råämnena och grundmaterialet till själv livet. Det var nog ett uttryck för hur svårartad hans personliga kris blivit. Hans dikter om några stycken marknära djur och växter och vissa elementära naturfenomen är inte några utifrån givna liknelser. Han har avskaffat distansen och funnit närheten. Dikterna återger det föremålsliga som primära skapelser. De är inte resultatet utan ny essens, som tagit sin början. När naturen lever i Frödings poesi beror det mindre på iakttagelse än på inlevelse och identifikation. [...] I andra kulturer än den västerländska betraktar sig människor av tradition som självklara ingående delar av naturen. Man tillåts att få uppleva att man har sitt liv gemensamt med djuren och växterna och även med berg och vatten. Hela jorden ses som levande. [...] Nordiska diktare har till exempel lätt för att känna sig vitaliserade av granskog och blanka insjövatten. Livet som allmän och erotisk kraft strömmar ofta ut och in mellan naturen och poeters verk. [...] Poesin har sällsynt goda förutsättningar att hjälpa människan tillbaka till naturen."
 
Börjar småningom skönja ett mönster; jag är rädd för livet, inser att jag alltid varit det. Jag behöver en filt som lägger sig över livets kantigheter & det är här poesin kommer in. Ville inte bli författare, det var ingen önskedröm. Jag ville bli målare, men det var för överväldigande - de stora, stumma tavlorna med sina mönster och svajande figurer som ibland lyfte från marken och svävade iväg lite som de själva hade lust blev för mycket för mig. Bilden var brutal, medan orden lindrade, i synnerhet de små dikterna, gjorde själva livet behändigt och hanterbart - på ett bra och konstruktivt, men ändå kreativt sätt.
   Nej, är inte rädd, inte egentligen. Jag behöver friheten, så tanken kan flyga; en komet som vandrar, som den vill i natten; en komet av is, men med eld i svanstoffsen, precis så där som isen i whiskyn: "skotte på rockan" - skål!





"Jag har sagt det  förr och säger det en gång till:
jag är en hemlös vandrare utan egen vilja."

                                              Hafiz




"Som din kärlek är, är du själv."

                          Drottning Kristina






"Litteraturens rätta stoff" behöver inte diskuteras. Allt är litteraturens rätta stoff, varje känsla, varje tanke, allt det bästa som kan hämtas ur hjärna och hjärta, ingen förnimmelse går till spillo. Och om vi kan tänka oss att berättarkonsten kunde få liv och stå mitt ibland oss skulle hon utan tvivel befalla oss att tämja henne och tyrannisera henne. Men också att hedra och älska henne för att på så sätt blir hon ung på nytt och hennes storhet blir tryggad.
                                                                                                            Virginia Woolf

Men alltså det säger jag bara, det där med att "tämja och tyrannisera", får sannerligen stå för dig - min bästa Virginia! Jag har då aldrig, aldrig, aldrig tvingat mig på språket och berättandet, eller något annat för den delen heller - tvärtom - har undvikit språket, försökt slippa, gömma mig med mina stavfel och min dyslexi i ett ordlöst måleri. Men språket har suttit, som en norsk skogskatt och väntat utanför mitt musbo. Det är alltid dikterna som uppsökt mig, och inte tvärtom. Om, jag säger om, det är någon som tämjs och tyranniseras till en knähunds skepnad så är det författaren. Som författare får man släppa allt man har för händer och störta hals över huvud in i ett alfabet, lite vilket som helst beroende på var man råkat dimpa ner - som sagt hals över huvud, i en bok, i ett rum belamrat upp till taknocken med böcker - och, där får man lova att inrätta sig, efter bästa förmåga med sitt "opium". Man måste ha bokstäver, ord, en bukett adjektiv nära till hands - man blir ett barn som inte kan sluta leka, hur vuxet, gammalt det än blir. Alltid denna förhoppning att hitta något läsbart, något nytt och överraskande; diktsamlingar helst, men i brist därpå, noveller, regelrätta romaner, eller i alla fall lösryckta sidor ur sönderlästa tidningar, pamfleter, tidskrifter, fackböcker, eller flygblad, komihåglappar - tills man har skyhöga och helt orimliga förväntningar på sig själv och sin omvärld - och dessutom blir man på kuppen rätt verklighetsfrämmande och världsfrånvänd, med en något skev verklighetsuppfattning - i stil med en erimtmunk ungefär, som befinner sig i världen, men är icke av världen.
   Detta med möjligheten att uttryck sig, att vila i en parallell värld, ett mångdimensionellt hologram, med hela formuleringstvånget, som ofrivilliga tics - detta att prova roller, karaktärer, galleriet av tider och stilar, och att låta språket sätta ord på de stumma pantomimaktiga känslorna, detta att låta orden ger struktur, perspektiv - livsviktig distans - ja, författaren är sannerligen en fisk på torra land utan sina skrivdon, sina bottenlösa bläckhorn, sina ordböcker, det egenhändigt under en hel livstid uppbyggda bibliotek, med anteckningsböcker och reseskrivmaskiner i sitt diktskjul, eller i sin hemtrevliga och trånga vindskupa, i skrivkammaren längst, höst upp, i jämnhöjd med duvor och tornugglor!
   Genom litteraturen vidgas våra vyer, och vårt känslogalleri, vi lär känna oss själva, våra gränser, vårt begär, vår karaktär eller brist därpå, vi lär oss att förstå att vi inte är en ö - att allt omkring oss har känslor, vi lär oss empati och i bästa fall att älska, åtminstone böcker!

Och så detta med "ung på nytt" - men snälla, söta Virginia, vilken klyscha! När var du som bäst, var det inte i 40-årsåldern?! Då är man inte längre precis ung, vet du - i alla fall inte på din tid, knappast ens nu i min trots att dagens manschuvinister tycker att kvinnans s. k. frigörelse gått alldeles för långt.
   Ditt mest fruktbara årtionde började när du fyllde förtti, gjorde det kanske inte?! Då övergav du det traditionella romanformatet eftersom det hindrade ditt kvicka intellekt, din blixtsnabba tanke och dina pilsnabba associationsbanor - då började du våga experimentera, du blev en verklig ekvilibrist, med forellika impressioner glittrade du till i forsnackar och bland hala stenar - du dök upp och gled tillbaka, tumlade runt; du lät språket söka sina egna vägar, flyta på, strila, forsa, dyka in i sin själv: frihet & medvetande intill förväxling. Du skrev på din alldeles egen nivå, med samlad erfarenhet, men ännu livshungrigt, skört och starkt på samma gång, som sig bör. Se bara här: efter att du fyllt 40, 1922: Mrs Dalloway, Mot fyren, Vågorna, Orlando, Ett eget rum och The Common Reader!
   Du lyckades - ja, det må jag säga, att skapa en obunden berättarstil, med mer än bara tröttsamma intriger, fånig dramatik och platta personporträtt, du var härligt filosofiskt ofilosofisk, otvungen, brokig som en medeltida vävd fransk tapet med motivet av vilda hästar i en skogsglänta, med bilden av rengbågsfärgade sagofåglar.

fredag 4 januari 2013


Oscar Wilde

"Ingen stor konstnär ser någonsin tingen som de verkligen är.
Gjorde han det skulle han inte vara en stor konstnär."

                                                              Oskar Wilde

Book art: Jil Casey


"Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar."

                                               Lewis Carroll, ur Alice i Underlandet


Summer Reading

"Israles problem var att han hade läst alldeles för många böcker.
    Böckerna hade förstört honom, de hade fått hans hjärna att koagulera som grädde som glömts kvar en varm sommareftermiddag eller ägg övervispade med smör. Han hade varit en bokmal reda som liten, yngst av fyra och det slags barn som började läsa utan att någon förstod eller lade märke till det, som gillade böcker utan föräldrarnas proppsande, som rusade igenom fackböcker i tidig ålder och med anmärkningsvärd hastighet, som läste Jack Kerouac innan han kom i tonåren, som vid sexton års ålder hade betat av de flesta stora franska och ryska författarna, och som med ett resultat av detta hade växt upp till en vuxen intelligent, blyg, passionerad och känslig själ full av drömmar och idéer, med en omfattande vokabulär och av ingen världslig nytta för någon."

                                                   Ian Sansom, Fallet med de försvunna böckerna


"Bara för dig jag sjunger..."

torsdag 3 januari 2013



"Det finns alltid någon som vill ta hand om en förvirrad konstnär." 

                                                                             Lars Lerin