Levande!

Poesin och naturen - är det inte det poesin gör, ger röst åt naturen? Det nedanförmäskliga perpektivet som återfinns i allt av Frödings hand, visar hur solidarisk han var med det levande. Gustav Fröding, skriver Björn Berglund (Jag! utropar Fröding, W&W, 1997), lyckades livet ut bevara en frisk sinnlighet. Hans människosyn förblev solidarisk. Han kunde leva sig in i både människor, djur och växter, till slut till och med urberget. Berglund fortsätter: "Han sänkte det allmänmänskliga. Då hamnade han i råämnena och grundmaterialet till själv livet. Det var nog ett uttryck för hur svårartad hans personliga kris blivit. Hans dikter om några stycken marknära djur och växter och vissa elementära naturfenomen är inte några utifrån givna liknelser. Han har avskaffat distansen och funnit närheten. Dikterna återger det föremålsliga som primära skapelser. De är inte resultatet utan ny essens, som tagit sin början. När naturen lever i Frödings poesi beror det mindre på iakttagelse än på inlevelse och identifikation. [...] I andra kulturer än den västerländska betraktar sig människor av tradition som självklara ingående delar av naturen. Man tillåts att få uppleva att man har sitt liv gemensamt med djuren och växterna och även med berg och vatten. Hela jorden ses som levande. [...] Nordiska diktare har till exempel lätt för att känna sig vitaliserade av granskog och blanka insjövatten. Livet som allmän och erotisk kraft strömmar ofta ut och in mellan naturen och poeters verk. [...] Poesin har sällsynt goda förutsättningar att hjälpa människan tillbaka till naturen."
 
Börjar småningom skönja ett mönster; jag är rädd för livet, inser att jag alltid varit det. Jag behöver en filt som lägger sig över livets kantigheter & det är här poesin kommer in. Ville inte bli författare, det var ingen önskedröm. Jag ville bli målare, men det var för överväldigande - de stora, stumma tavlorna med sina mönster och svajande figurer som ibland lyfte från marken och svävade iväg lite som de själva hade lust blev för mycket för mig. Bilden var brutal, medan orden lindrade, i synnerhet de små dikterna, gjorde själva livet behändigt och hanterbart - på ett bra och konstruktivt, men ändå kreativt sätt.
   Nej, är inte rädd, inte egentligen. Jag behöver friheten, så tanken kan flyga; en komet som vandrar, som den vill i natten; en komet av is, men med eld i svanstoffsen, precis så där som isen i whiskyn: "skotte på rockan" - skål!