"Litteraturens rätta stoff" behöver inte diskuteras. Allt är litteraturens rätta stoff, varje känsla, varje tanke, allt det bästa som kan hämtas ur hjärna och hjärta, ingen förnimmelse går till spillo. Och om vi kan tänka oss att berättarkonsten kunde få liv och stå mitt ibland oss skulle hon utan tvivel befalla oss att tämja henne och tyrannisera henne. Men också att hedra och älska henne för att på så sätt blir hon ung på nytt och hennes storhet blir tryggad.
                                                                                                            Virginia Woolf

Men alltså det säger jag bara, det där med att "tämja och tyrannisera", får sannerligen stå för dig - min bästa Virginia! Jag har då aldrig, aldrig, aldrig tvingat mig på språket och berättandet, eller något annat för den delen heller - tvärtom - har undvikit språket, försökt slippa, gömma mig med mina stavfel och min dyslexi i ett ordlöst måleri. Men språket har suttit, som en norsk skogskatt och väntat utanför mitt musbo. Det är alltid dikterna som uppsökt mig, och inte tvärtom. Om, jag säger om, det är någon som tämjs och tyranniseras till en knähunds skepnad så är det författaren. Som författare får man släppa allt man har för händer och störta hals över huvud in i ett alfabet, lite vilket som helst beroende på var man råkat dimpa ner - som sagt hals över huvud, i en bok, i ett rum belamrat upp till taknocken med böcker - och, där får man lova att inrätta sig, efter bästa förmåga med sitt "opium". Man måste ha bokstäver, ord, en bukett adjektiv nära till hands - man blir ett barn som inte kan sluta leka, hur vuxet, gammalt det än blir. Alltid denna förhoppning att hitta något läsbart, något nytt och överraskande; diktsamlingar helst, men i brist därpå, noveller, regelrätta romaner, eller i alla fall lösryckta sidor ur sönderlästa tidningar, pamfleter, tidskrifter, fackböcker, eller flygblad, komihåglappar - tills man har skyhöga och helt orimliga förväntningar på sig själv och sin omvärld - och dessutom blir man på kuppen rätt verklighetsfrämmande och världsfrånvänd, med en något skev verklighetsuppfattning - i stil med en erimtmunk ungefär, som befinner sig i världen, men är icke av världen.
   Detta med möjligheten att uttryck sig, att vila i en parallell värld, ett mångdimensionellt hologram, med hela formuleringstvånget, som ofrivilliga tics - detta att prova roller, karaktärer, galleriet av tider och stilar, och att låta språket sätta ord på de stumma pantomimaktiga känslorna, detta att låta orden ger struktur, perspektiv - livsviktig distans - ja, författaren är sannerligen en fisk på torra land utan sina skrivdon, sina bottenlösa bläckhorn, sina ordböcker, det egenhändigt under en hel livstid uppbyggda bibliotek, med anteckningsböcker och reseskrivmaskiner i sitt diktskjul, eller i sin hemtrevliga och trånga vindskupa, i skrivkammaren längst, höst upp, i jämnhöjd med duvor och tornugglor!
   Genom litteraturen vidgas våra vyer, och vårt känslogalleri, vi lär känna oss själva, våra gränser, vårt begär, vår karaktär eller brist därpå, vi lär oss att förstå att vi inte är en ö - att allt omkring oss har känslor, vi lär oss empati och i bästa fall att älska, åtminstone böcker!

Och så detta med "ung på nytt" - men snälla, söta Virginia, vilken klyscha! När var du som bäst, var det inte i 40-årsåldern?! Då är man inte längre precis ung, vet du - i alla fall inte på din tid, knappast ens nu i min trots att dagens manschuvinister tycker att kvinnans s. k. frigörelse gått alldeles för långt.
   Ditt mest fruktbara årtionde började när du fyllde förtti, gjorde det kanske inte?! Då övergav du det traditionella romanformatet eftersom det hindrade ditt kvicka intellekt, din blixtsnabba tanke och dina pilsnabba associationsbanor - då började du våga experimentera, du blev en verklig ekvilibrist, med forellika impressioner glittrade du till i forsnackar och bland hala stenar - du dök upp och gled tillbaka, tumlade runt; du lät språket söka sina egna vägar, flyta på, strila, forsa, dyka in i sin själv: frihet & medvetande intill förväxling. Du skrev på din alldeles egen nivå, med samlad erfarenhet, men ännu livshungrigt, skört och starkt på samma gång, som sig bör. Se bara här: efter att du fyllt 40, 1922: Mrs Dalloway, Mot fyren, Vågorna, Orlando, Ett eget rum och The Common Reader!
   Du lyckades - ja, det må jag säga, att skapa en obunden berättarstil, med mer än bara tröttsamma intriger, fånig dramatik och platta personporträtt, du var härligt filosofiskt ofilosofisk, otvungen, brokig som en medeltida vävd fransk tapet med motivet av vilda hästar i en skogsglänta, med bilden av rengbågsfärgade sagofåglar.