"Dogs never bite me. Just humans."

                              Marilyn Monroe


Värt att vänta på! 

Eller något om min kommande diktsamling I tvillingarnas tecken, som jag avser - att på ett eller annat sätt - publicera hösten 2014.

Det är något fruktansvärt att känna sig totalt ensam. Jag tror att det var under en period av en stegrande känsla av total inre ensamhet jag träffade Marilyn Monroe. Det var faktiskt ganska oväntat, inget jag kunnat räkna ut, inget planerat - visserligen hade jag sett några filmer, hört henne sjunga och var på det stora hela ytligt bekant med hennes livsöde. En upplivande överraskning var exakt vad det var fråga om, men inte desto mindre ett själarnas möte. Det visade sig att vi var mer lika än jag nånsin trott. Det visade sig att hon verkligen var allt annat än den korkade blondin som somliga velat göra henne till för att de själva är småaktiga, giriga, avundsjuka och förminskar allt och alla som kommer i deras väg. Det visade sig att Marilyn Monroe helt enkelt var genialisk, speciellt i poetiskt hänseende, för att inte säga filosofiskt och när det kommer till kritan i fråga om det rent existensiella.

Hösten 2011 var jag minst sagt trött på bokförlagsbraschen, efter att stångats mot livet och konsten, skrivit dikter i 25 år. Jag var trött på att utelämna mig själv, utelämna mina tankar och känslor, leva med mitt hjärta "utslängt på torget" - för det är ju vad man gör när man arbetar konstnärligt, man vänder ut och in på sig själv, man utelämnar sig, förbrukar sig - det är så det går till, och den som sig i leken giver... och allt det där. Jag försökte verkligen på riktigt allvar sluta skriva, det var helt enkelt inte roligt längre, det gjorde för ont. Tänkte att jag bara skulle publicerar ett par manus till som jag redan hade klara, det skulle ge mig en respit på kanske fem år, sen skulle jag dra mig helt och hållet tillbaka från offentligheten, eventuellt åka till England och arbeta på något kålfält, plocka druvor och äpplen i Frankrike, kiwifrukter på Nya Zeeland - resa runt som lantarbetare. Men så fick jag, minns inte riktigt hur, tag i boken Fragment (Norstedts 2011), som innehöll Marilyn Monroes efterlämande dikter, dagboksanteckningar och brev. Detta blev för mig inte bara en vilken som helst läsupplevelse - något underhållande, kuriosa, en lustifkation till ett annars glammig människoöde på glid in i glömskan. Detta var en läsuppenbarelse i stil med när Goethe i 70-årsåldern ramlade in i den persiske diktaren Hafizs värld och sedan ägande flera år av sitt liv åt att studera persiska och islamisk mystik.
 
Jag vet bara att mitt möte med Malilyn Monroes dikter och dagboksanteckningar hjälpte mig att komma vidare i livet och i min diktning. Mitt förhållande till henne har sedan dess börjat anta lite religiösa dimensioner - jag ser henne alltmer som en Kristus-figur - och bevisligen, den amerikanska underrättelsetjänsten har inte på långt när rent mjöl i påsen gällande hennes allt för tidiga död, eftersom filerna som har att göra med mordutredningen "trollats" bort av nån klåfingrad polis - nejhej, hon tog inte livet av sig, inte för att hon vara främmande inför tanken, vem är främmande inför döden utom de som ljuger sig själva rakt upp i ansiktet - hon blev mördad, vid obduktionen hitta man aldrig några bevis på att hon tagit en överdos sömnmedicin, det vara bara vilseledande lögner som spreds av den paranoida antikommunistregimen i dåtidens USA. Men rättsrötan i CIA och FBI är ju välkänd, denna stat i staten, på samma sätt som överallt annars i alla länder.
 
Jag kände igen något i hennes dikter, hon hade också känt sig ensam, också hon vara känslig, sårbar - så som vi alla är - ibland mer, ibland mindre. Hon levde med "nerverna" utanpå kläderna.
   Och vi - hon och jag är, var - båda födda i början på juni, så det kan finnas något i karaktärsdraget där att man förväntas vara en rolig prick, glad och munter och möta världen med ett leende på läpparna - som en clown och pajas - och så under ytan finns denna sorg, livssmärta, behovet av ensamhet, behovet av naturen, behovet av att reflektera och formulera sig på små papperslappar lite var och som helst. Detta att man trivs bättre bland hundar och barn, än bland vuxna med sina överlägsna attityder och djungelns lag. Hur som helst, efter detta själarnas möte kom jag igång igen, det var som om hon blåste liv i mig, som om jag varit en sladdrig ballong som behövde bli uppblåst igen, en fjäril som bara behövde en värmande solstråle. Det är liksom ett före och ett efter. Jag har aldrig arbetar så mycket, så lustfyllt, ivrigt, utom kanske då när jag var ung, när dikten och livet ännu vara en oupptäckt värld, ett oskrivet blad. De här knappa två åren hade jag inte velat vara utan.
   Nu har jag skrivit flera nya diktsamlingar, och så Min amatörbotansika självbiografi som kom på Ellips Förlag, i höstas 2012.
 
Vill tacka dig Marilyn Monroe, Norma Jeane, för dina inspirerande dikter och dina gripande dagboksanteckningar - för du gav mig lusten att skriva tillbaka!