"Varje författare har en liten uppsättning motiv och gestalter som han eller hon varierar. Det svåra är att man alltid tvingas in i en rymd för att själv vara nöjd med skrivandet, och det blir svårare med åren."                                                               
                                                                                 Ivan Klimas


Är det faktiskt så?! Okej, låt gå för det där med motiv då. För egen del gäller att utforska botaniken, att som en fullfjädrad struts sticka in huvudet i ett svavelgult moln av granpollen, att bli högst personlig med stenar, maskrosor, lavor, palmer och pelargoner. Och, inte glömma... att botanisera i biblioteket, bland diktsamlingar, resedagböcker, självbiografier... det är allt oftare där jag tycks hamna; i en inom världslig värld!
    Nä, det har inte blivit svårare, inte för mig i alla fall - tvärtom - som om jag fått upp farten, kanske är det desperation. Jag är inte riktigt säker på vad det är som sker och det är rätt spännande faktiskt - så länge det händer bra saker. Jag kan hur lätt som helst låta bli att köpa på mig oljefärg och duk, kan låta bli att måla stora och hejvilda tavlor, kan låta bli dragspel och kyrkoorgel - men dikterna, några timmar, en dag på sin höjd kan jag hålla mig på mattan ifråga om skrivandet & läsandet. När det kommer till poesin är jag sannerligen som en elefant i en porslinsaffär.