MÅLERI
"Painting is silent poetry and poetry is a painting that speaks."
Simonides
Lars Lerins böcker...
"Andra dagar, knäppande kalla.
- Plenty av vinter!
Kråkmor på g.
- Hun er flink til å snakke!
Varje morgon på vår skorsten med knarr i näbben.
Nordnorska kråkor är hemkära."
Lars Lerin
Håller på och lär mig lite isländska - sagornas språk, urnordiska. Isländska och färöiska är mina irriterande vita språkfläckar. Har beslutat att inte lära mig kinesiska eller franska, och inte ryska heller - bära eller brista. Månar intill självutplåning om mitt nordiska arv. Det är ren kärlek, man kan inte förklara känslan, den låter sig inte begreppsliggöras - den bara finns där. Visst, finska, tyska och engelska i all ära - tycker jag kan dem hyfsat, till det jag nu eventuellt behöver dessa språk till, men det är ingen förälskelse direkt, bara något av praktisk natur. Jag fattar: tyska är "mamma" till svenska, norska, danska och isländska - så summa summarum jag talar och skriver "nordgermanska". So what!? Svenska är bara en tysk dialekt!? Krasst, men sant.
Finska; en grep -
engelska; skottkärran, med gnisslande hjul -
tyska; en ko, med med klingande klocka
och stinnt juver -
svenskan; en klöveräng -
med bara fyrklöver,
en fyrklöveräng -
min österbottniska dialekt -
mustigt bred, äkta, bondsk
och nära, marinerad med sch-ljud;
sommarsolen som får hela målningen
att bada i ljus.
Danska är också en livslång kärlekshistoria: jysk och köpenhamska kan jag, både förstå och tala. Av de olika norska "dialekterna" är jag ju naturligtvis mest fascinerad av den "nordnorska". I Tromsö tycker jag att man talar en norska som ligger nära "österbottniskan". Det var på vippen att jag hade börjat jobba på en fiskfabrik i Tromsö en gång i tiden. Västerbottniska kan jag faktiskt tala - efter mina år i Västerbottens inland och fjällen - om jag vill, och det vill jag, ibland. Att västerbottniska och österbottniska, västsvenska & östsvenska har mer gemensamt än östsvenska och den finska som talas i Österbotten upphör inte att dagligen förvåna.
Men gör mig ingen brådska, det får ta den tid det tar - det är dikten som är kartografen i mitt liv, som bestämmer hur min livskarta har ritats, och ritas om. Jag har kapitulerat inför detta faktum - håller i mig så att jag inte ska falla av i bara farten. Min isländska begränsar sig alltså för tillfället till att nöta in: "icke slappa mig", vilket betyder "rör mig icke". Kan vara en bra fras att kunna, i händelse av att en lunnefågel nån gång får för sig att göra otillbördiga närmanden. Gud give, att man kom i närkontakt med denna Atlantens clown, då kunde man dö i frid, som den usla fågelskådare man är. Men allvarligt talat, vet inte om jag ska - för lär jag mig mera - då försvinner ju förtrollningen, det magiska som nu med sin nimbus häftar vid det isländska språket.
Det är ganska jämt tio år sedan sedan jag under en knapp månad bodde i isländska författarförbundets gästbostad för författare, Gunnarshus i Reykjavik. Hade alltid drömt om att få fara till Island. Blev verkligen inte besviken. Hade velat stanna längre. Drömmer att komma dit igen, och igen, och igen - bli kvar där, längre och längre för varje gång... Får väl se vad dikten vill!?
Den makalösa, värmländska akvarellisten och världsresenären Lars Lerin skriver i sin bok 7 resor och 9 liv så vackert om Island: "Snön har yrt hela dagen och jag har lyckats gå åt fel håll. På så vis hamnade jag i hamnen och fick se alla rostiga trålare. Av en händelse råkade jag se i en bok att även Siri Derkert uthärdar Island - i hela åtta månader (på 50-talet). Hon skrev hem om det vita ljuset: Luften i Rekjavik stack som synålar första dagen, så frisk var den, och ljuset är vitt, solen t. o. m. är vit, inte gul som i Neapel eller i Stockholm. Så jag tänker på Kiruna, så på Florens... Alla städer kanske liknar varann när man går omkring i dem ensam, som främling.
Thorleifur Kristoffersson, som Siri Derkert bodde hos, var förtvivlad. "När tror du att du reser" frågade han. "Vet inte, fråga mitt måleri", svarade hon. "När man är målare väljer man inte själv, utan är slav under vad jobbet fodrar."
LITEN LISTA PÅ FALSKA [SPRÅK-]VÄNNER:
isländska/svenska
skemtilegur/rolig
öl/läsk
leikhús/teater
gluggi/fönster
kátur/glad
rum/säng
veski/plånbok
hemiskur/dum
grina/stirra
taska/väska
Om jag inte kommer tillbaka Island gör faktiskt inte så mycket. Det mest spännande av allt är att jag upptäcker att min österbottniska dialekt är mitt livs "Keopspyramid". Jag hittar genom mitt intresse för isländskan ord som raati (på Gammlakarlebydialekt raates) vilket är ett s. k. kraftuttryck, förstärkningsord eller mild svordom. Finns faktiskt ett spännande ord på Nykalebydialekt; kattraati - vilket betyder ungefär kattjävel. Jag hittar ordet rosk, ett gammalt fornnordiskt ord, som planterats in i finskan.
*
ROSK ros⁴k, n.; best. -et. ( rosk 1640 osv. råsk 1745–1910)
[fsv. rosk, sv. dial. rosk; sannol. etymologiskt identiskt med RUSK, skräp. Jfr ROSKERI]
(utom i vissa trakter, bygdomålsfärgat, numera bl. i Finl., vard.) koll.: skräp; bråte; boss; fnas; smolk; grums; bottensats; äv. om enstaka partikel: grand l. korn l. smolk o. d.; jfr RASK sbst.¹, RUSK. (Lat.) purgamentum freti. (Sv.) råsk som vågen upkastar.JUSLENIUS 322 (1745). Mycket råsk på botnet (i kärlet med mandelolja). HdlCollMed. 14/2 1746. Ett rosk i ögat. SÖDERJELM Aho Väkta 88(1894). Jag .. borstade skyndsamt strån och rosk från mina kläder. NYLANDER Sjöfolk 2: 178 (1906). ÖSTERGREN (1936). – särsk. a) (i Finl., vard., skämts.) i uttr. ha pänningar som rosk, ha mycket gott om pängar, "ha pängar som gräs". STRÖMBORG Runebg 2: 23 (1881).
[ROSK .b]
b) om innanmäte l. mindervärdiga delar av fisk, betraktat (betraktade) ss. avfall; jfr RÄS. Igenom fingren draga det mästa rosket ifrån(strömmingen). ENHOLM Anm. 2: 18 (1754).
[ROSK .c]
c) i utvidgad l. bildl. anv., ss. nedsättande benämning på ngt som tänkes l. framställes ss. mindervärdigt l. värdelöst: skräp. MURENIUSAV 75 (1640; om ägodelar). Jag ville trösta .. (flickorna) med att .. (fyrvärkeriet) var bara råsk. TOPELIUS Dagb. 2: 331 (1836). STOPELIUS(1842) hos VASENIUS Top. 3: 40 (om innehåll i tidning). särsk. i vissa uttr. α) hela rosket, hela rasket (se RASK sbst.¹, 1 slutet), hela klabbet, alltsammans. AHRENBERG Stockj. 101 (1892; om förfallen kvarn). β) prata rosk, prata strunt. HAHNSSON (1898). 13 BERGROTH FinlSv.323 (1917).
– ROSK-VED. (i Finl., vard.) sämre ved (bestående av skogsavfall o. d.). DAHLGREN SmStug. 22 (1894). SMEDS Malaxb. 287(1935).
Avledn. (i Finl., vard.):
ur SAOB, 1959
2002-03-26
Om en etymologisk ekorre…
I den nordiska mytologin springer ekorren Ratatoskur i världsträdet Yggdrasil. Vad ekorrnamnet ”Ratatoskur” betyder är osäkert. Efterleden ”–tosk(u)r” tros vara besläktad med engelskans ”tusk” (’bete’, ’huggtand’), men förledens ursprung är osäkrare. Den kan vara besläktad med ”ratti” (poetiskt ord för ’björn’), eller med ”Rati” som var borren som Oden använde för att komma åt skaldemjödet. Ordet ”Rati” kan eventuellt vara en avledning av verbet ”rata” (’hitta, finna rätta vägen´’).
Källa: Íslensk orðsifjabók
Vidare om ekorrar:
Askraka – en etymologisk nöt
Ordet ”askraka” finns nämnt en enda gång i litteraturen, nämligen i Egils saga (i handskriften Möðruvallabók). Ordböcker och kommentarer till olika utgåvor av Egilssagan har olika betydelser angivna: ’ekorre, mård, järv, räv’ o.s.v. Klart är dock att det handlar om ett eftertraktat pälsdjur. Pierre Naert (1952) menar att ordet betyder just ’ekorre’och att det rör sig om en gammal form av nyfinskans ”raha” (’penning, mynt’). Lars-Erik Edlund (1980) antar att ordet betyder ’ekorrskinn’ och att det är en förvanskning av ett äldre ”ascrata” (nom. sing. ”ascrati”); den senare bokstaven c har felaktigt skrivits t: ”ascraca”. Enligt Edlund är ordet sammansatt av orden ”ask” och ”rati” (’den som finner vägen’). Evert Sahlberger (1982) menar att ordet är en omskrivning och att det är sammansatt av ”ask” och ”rakki” (’hund’), allstå ’askhund’. Både Sahlberger och Edlund menar att ”askraka” är ett noanamn (d.v.s. ett ord som används istället för tabubelagda ord), eftersom ekorren varit både fruktad och eftertraktad på nordiskt område.
I en essä har jag utvecklat min förklaring något. Se sidan Textsamling.
Den som vill läsa mer om Naerts, Edlunds & Sahlbergers förklaringar
kan göra det i följande källor:
Arkiv för nordisk filologi (1952):67,
Scripta Islandica (1980):31 resp. Gardar (1982):13
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar