Det är ytterst paradoxalt att en av mina favoritböcker är en prosabok - jag har själv mycket svårt att acceptera detta faktum - jag som svurit mig vara lyriken trogen i vått och torrt, eller var det lyriken som gav mig sitt brudlöfte!?!
   Nej, det är verkligen inte fråga om någon roman, det är en alldeles regelrätt novell - men, prosa likväl. Det yttre formatet är litet, det kunde egentligen vara fråga om en diktsamling - man kanske borde göra om novellen så att den blev en diktsamling - det vore roligt att får se den så, om bara för ett ögonblick.
  Mitt favoritstycke, alla kategorier, är där huvudpersonen i Nikolaj Gogols petersburgska novell Kappan ägnar sig åt sina älsklingsbokstäver:

"Svårligen kan man finna en person, vilken så levat sig in i sin tjänst som Akakij Akakijevisch. Det är för litet sagt, att han tjänade nitiskt - han tjänade med passion. I sin skrivning såg han hela sin värld, växlande och skön. Njutningen av att leva i den återspegade sig i hans ansikte. Några bokstäver var hans älsklingsbokstäver; när han kom till dem var han utom sig av förtjusning: han tycktes liksom roa sig med dem, blinkande åt dem och arbetande med läpparna, så att man på hans ansikte kunde se vilken bokstav han höll på med."