Ljuva tanke

Tänkte att jag borde göra något annat, osäkert vad, men inte sitta vid ett litet skrivbord hela livet, inte skriva dikter, inte stå bakom lador och träd, inte ligga i sängen med en drös diktsamlingar och läsa, läsa... Borde inte tänka på dikter, strofer, favoritbokstäver när jag är ute och går efter vägarna. Jag borde, som en riktig österbottning, arbeta med kroppen - typ rädda världen, eller nåt i den stilen. Åtminstone vara sällskaplig, utåtriktad, ha vassa armbågar, och armbåga mig fram i livet, riktigt ta för mig.
   Det har tagit mig i runda slängar 45 år att komma fram till att det här är mitt liv, om det bästa jag kan göra är att skiva dikter så skriver jag dikter. Vill jag gömma mig bakom gardinen eller i skogen, eller på min skrivkammare så gör jag det, basta. Gör bara som jag gjorde när jag vara barn: det som föll mig in, det jag hade lust med - följde lustprincipen, leklusten & prövade mig fram. I bästa fall fortplantar sig min livslust, nyfikenhet till läsaren. I bästa fall förstärker dikten känslan av att leva, av att vara en del av livet, av gemenskap - hur skygg en sådan gemenskap än må se ut. Jag slänger ut allt dåligt samvete och dyker ner i språket, orden, de poetiska bilderna! Jag tar på mig arbetskläderna: snickarbyxor, träskor, flanellskjorta, keps och går in i diktverkstaden - lyrikplantagen here I come!