Mormor Karin med lillebror Börje, 1930-tal.

Minnesbild

Det är som igår, faktiskt, de nötta seldonen hängde på sin plats i uthuset, betsel, tömmar, skakel, hästskor - intill trappan upp till sädeslogen. Kunde känna doften - kanske var det bara inbillning, önsketänkande - men jag tyckte mig känna doften av häst, i många år - hela barndomen.
  Har inget minne av det, av Pålli och hans hästkompis - två finnhästar, linfuxar, med blonda manar och svansar - men jag vet att de stod där, i hagen intill fähuset. Det finns ett gammalt sepiafärgat fotografi där de står i sin hage. Men jag vet att jag måste ha sett dem, på riktigt, i verkligheten, hästarna fanns kvar tills jag var i två, treårsåldern.
  Nu står de i en hage inne i mitt hjärta, det är evig sensommarmorgon, solen ligger lågt, kanske är det egentligen augustikväll, ljuset lyser liksom underifrån, hästarna ser lysande ut, jag kan se en lysande kontur runt omkring dem, ett slags gloria.

Jag körde min mormor, hem från sjukhuset för några månader sedan, vi skulle bara fara och vattna blommorna, sitta litet i vardagsrummet, sen skulle hon tillbaka. Jag hann i alla fall titta lite i fotoalbumet - hästarna stod kvar.
  Mormor satt framme i bilen, på passagerarplatsen. Vi körde tillbaka mot sjukhuset, längs Topieliusesplanaden, i ett gathörn brast mormor ut i ett: Trrrr! när hon såg en röd bil, närma sig snabbt från höger. Hon har aldrig haft körkort, aldrig kört bil, men häst har hon kört, i ur och skur, vinter som sommar, i krigstid och fredstid. När hon sitter i bilen är det som hon sitter i släden, eller går efter plogen, hon ger kommandon, som om bilen hade öron och själ, ett bultande hästhjärta.

Allt är borta nu; sädeslogen, grimmor, fähus, traktor, hästar, kor och höns, katten, också morfar är borta - men jag kan ändå se honom, i snickarbyxor och keps, i ett himmelskt grönsaksland, bland jättelika rödbetor och kålrötter, tagetes och ringblomor, hackar han ogräs, allt är sommarljust - allting blommar omkring min morfar.