Jeanne d´Arc 1412 -2012

"Whatever thing men call great, look for it in Joan of Arc, and there you will find it."

                                                                                        Mark Twain

Jag vet inte vem som målat ikonen, men den säger allt, gör den inte?! Det har gått 600 år sen Jeanne d´Arc föddes och det har varit många olika slags fester med anledning av hennes månghundraåriga födelsedag i Frankrike i år. Där håller man hennes minne och helgonlegend levande.
    Livet är inte bara rationellt och logiskt, det vore enklare om det endast var så, kanske. Livet är poetiskt, magiskt och förunderligt, också.

På diktens flygande matta
till fjärran länder vi far.

                    Nils Felin

Pojken

Det här är en mycket märklig tid i livet. Mina barndomsminnen vaknar till liv och pockar på uppmärksamhet. Antagligen är det något rent biologiskt, det här som händer i skallen på en när man är mittvägs i livet - man börjar leva lika mycket i det förgångna som i framtiden, för att efterhand mest leva helt och hållet bland sina minnen, som i en urskog, en urskog med rotvältor, vilda djur, och ugglor som ho-ho-ar i midvinternatten så vackert och magiskt att man tar till lipen, eller ser ut som en "fågelholk" av förvåning.

Allt jag kan har jag lärt mig har jag lärt mig av en katt. Det är helt sant. Min allra bästa vän som barn var en katt. Jag kallade honom för Pojken. Nu efteråt har jag läst att konstnären John Bauer, som var en hejare på att måla troll, älvor och djupa skogar hade en tax som hette Pojken. Kanske är det så att djuren hjälper oss att komma i kontakt med naturen, med våra känslor, men livet. Jo, så är det nog.
   Men ska jag vara helt ärlig var jag nog polare med en kaktus och ett par saintpulior också.

Ibland lekte jag präst och ordnade kattdop, jag hittade på namn och stänkte vatten omkring mig i finrummet - eller saaln som det hette på österbottnisk dialekt - hos mormor och morfar tills katten tyckte att han fått nog och klöste sig fri. Och jag bestämde att han fick heta Pojken, som han brukade. Jag passade på att döpa mig själv också lite extra, när jag nu ändå var i farten, jag var ju en pojkflicka och tyckte jag att jag borde ha fått heta Gustav - precis som morfars far, han som åt mycket karameller, drack kaffe på fat, bodde på vinden och snickrade fioler vid snickarbänken i köket.

Mormor Karin med lillebror Börje, 1930-tal.

Minnesbild

Det är som igår, faktiskt, de nötta seldonen hängde på sin plats i uthuset, betsel, tömmar, skakel, hästskor - intill trappan upp till sädeslogen. Kunde känna doften - kanske var det bara inbillning, önsketänkande - men jag tyckte mig känna doften av häst, i många år - hela barndomen.
  Har inget minne av det, av Pålli och hans hästkompis - två finnhästar, linfuxar, med blonda manar och svansar - men jag vet att de stod där, i hagen intill fähuset. Det finns ett gammalt sepiafärgat fotografi där de står i sin hage. Men jag vet att jag måste ha sett dem, på riktigt, i verkligheten, hästarna fanns kvar tills jag var i två, treårsåldern.
  Nu står de i en hage inne i mitt hjärta, det är evig sensommarmorgon, solen ligger lågt, kanske är det egentligen augustikväll, ljuset lyser liksom underifrån, hästarna ser lysande ut, jag kan se en lysande kontur runt omkring dem, ett slags gloria.

Jag körde min mormor, hem från sjukhuset för några månader sedan, vi skulle bara fara och vattna blommorna, sitta litet i vardagsrummet, sen skulle hon tillbaka. Jag hann i alla fall titta lite i fotoalbumet - hästarna stod kvar.
  Mormor satt framme i bilen, på passagerarplatsen. Vi körde tillbaka mot sjukhuset, längs Topieliusesplanaden, i ett gathörn brast mormor ut i ett: Trrrr! när hon såg en röd bil, närma sig snabbt från höger. Hon har aldrig haft körkort, aldrig kört bil, men häst har hon kört, i ur och skur, vinter som sommar, i krigstid och fredstid. När hon sitter i bilen är det som hon sitter i släden, eller går efter plogen, hon ger kommandon, som om bilen hade öron och själ, ett bultande hästhjärta.

Allt är borta nu; sädeslogen, grimmor, fähus, traktor, hästar, kor och höns, katten, också morfar är borta - men jag kan ändå se honom, i snickarbyxor och keps, i ett himmelskt grönsaksland, bland jättelika rödbetor och kålrötter, tagetes och ringblomor, hackar han ogräs, allt är sommarljust - allting blommar omkring min morfar.

In till förväxling

dikter och hästar,
så lika;
en spegelbild,
myntets två sidor -

de har sina
vilda hjärtan -
det är allt
de har;
vad med de dröjer,
för ett ögonblick,
i den här världen -

du kan inte
tvinga dem
att älska dig.

Tillsammans

det finns
en osynlig navelsträng
av bokstäver, och dikter
eller hur -

som gör att vi alla,
vad vi än själva
tycker om saken
hör ihop.

Dagdrömmaren

"Jag älskar mitt arbete med en vanvettig lidelse som kan förefalla pervers, alldeles som en asket älskar tagelskjortan som skaver mot hans kropp. Ibland när huvudet är tomt, när jag inte kan ge uttryck för vad jag känner, när jag märker att jag inte skrivit en enda mening utan bara klottrar sida upp och sida ner - då sjunker jag ner i min bädd och ligger förtvivlad i " förtvivlans träsk".
   Jag hatar mig själv och förebrår mig för det ursinniga högmod som kommer mig att längta efter det som bara är dagdrömmar.
   En kvart senare måste jag stiga upp och ta fram en näsduk, tårarna strömmade ner för kinderna. Medan jag skrev hade jag blivit rörd till tårar, jag rycktes ed av de känslor som jag väckt till liv, jag var lycklig över att ha funnit det rätta sätet att uttrycka dem."
                                                                                         Gustave Flaubert